Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet upphöjt till fiktion

Annons

Jag vet inte vad den kommer sig av, den här neurotiska rädslan för att förlora saker. Förra veckan kom jag på att jag var materialist när det gällde skivor. Jag skulle inte tåla att göra mig av med mina gamla cd-skivor, och jag tål knappt att någon annan gör det heller. Även om jag förstås vet att det mesta finns på nätet numera.
I alla fall. Den här veckan har jag tänkt lite mer på saken. Och faktum är att den bortkastningsångesten inte bara gäller för cd-skivor. Vid närmare eftertanke måste den nog vidgas till att gälla – precis allting. När jag tänker på det kan jag nästan inte kasta bort någonting över huvud taget.
Det är inte heller så att jag sorterar saker, organiserar dem i prydliga högar och magasinerar. Det ligger verkligen inte för mig. Jag har en rakt motsatt strategi. Jag tappar bort dem. Det är det enklaste sättet att bli av med saker, man slipper hela den jobbiga ska-jag-eller-ska-jag-inte-grejen. Sakerna försvinner bara, sen så är det bra med det.
Eller bra och bra, det är det väl inte alltid i och för sig. Senast var det bilnyckeln som försvann. Det var sådär.
Jag önskar att det var min mobiltelefon jag hade tappat bort i stället. Nu har jag haft den alldeles för länge. sms-korgen är full. Och varje gång jag får ett sms måste jag rensa bort något annat, gammalt. Sparat. Det är enormt enerverande att behöva utsättas för den urvalsprocessen dagligen.

Mina favoriter i in- och utkorgen (och här kommer den piniga biten) är kärleks- och relations-sms.
För är det något som får livet att kännas som om det levs vibrerande och intensivt så är det just i den banken av kärleks-sms som man har sparade på sin telefon. Finns det till exempel något som gör ens eget liv till mer fransk romantisk 1800-talsroman än alla de sms man skickar till varandra precis i början av en relation?
Men jag sparar också på gräl-sms. De kan i bästa fall vara välformulerade på ett sätt som argumenten aldrig skulle kunna vara i ett vanligt face-to-
face-gräl. Och samtidigt kan de vara himlastormande känslomässiga på ett sätt som man heller kanske inte skulle tillåta sig att vara ”i verkligheten”.
Faktum är att själva relationen i sig, relationen som den verkligen är, verkar lite beige i förhållande till sms:en. Verkligheten är enormt långsam och tråkig. En gång kunde man titta på verkligheten i svensk tv. Det var när femman sände den första säsongen av Big Brother, innan de hade kommit på att man måste casta deltagare som är freaks (skapa ett persongalleri) och ge dem mängder av sprit (skapa en intrig). Det var en säsong med fullkomligt död tv, i det närmaste ofiktionaliserad.
I telefonen, däremot. Där har vi det intressanta. Där har vi skapat ett koncentrat av höjdpunkterna, det mest dramatiska. Och i och med att vi förvandlar våra tankar och känslor till text dramatiseras vi ännu mer. Vi går ur oss själva och blir fiktion.
Inte kan man slänga bort någonting sånt.
Jag kanske borde köpa en ny telefon och arkivera min gamla.

Mer läsning

Annons