Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet vi lever i dag är bara skräp, eller?

I somras läste jag en bok om hur det är att bo i en sliten utdömd lägenhet i centrala London. Att inte veta om golvet ska hålla eller var nästa mål mat ska komma ifrån.

Annons

En bok om hur det är att växa upp i en liten stad på den engelska östkusten med drömmen om London och det fina livet. En bok om flickor och pojkar, då främst pojkarnas kärlek till flickorna, om otrohet och skandaler. Hur det är att vara förälskad i Island och dagspendla dit när andan faller på. Om svårigheterna med att lära sig flyga och den enorma känslan att sitta där i luften för första gången utan lärare och vetskapen att dina bästa vänner sitter där bak och inte alls litar på att du vet vad du gör.

En bok om kaffe och tv. Om charmiga kvinnor och charmlösa män. Livet på de brittiska topplistorna och strävan att komma dit och aldrig, aldrig vilja falla därifrån. Om galna vetenskapsmän och deras rymdraketer (som du naturligtvis vill äga en del av), om att slåss mot storföretag och vara del av andra.

Hur en bana kan starta på ett rörigt konstskolekorridorsgolv med någon självsäker kille vid namn Graham som diggade the Smiths och the Pixies och sluta på den engelska landsbygden i ett hus stort som livet självt. En bok om att dricka fler pint öl i timmen än någon annan, helst på de finaste krogarna och aldrig ensam. En vilja att glorifiera det berusade livet utan att ha en aning och att hälsa på prinsar i Monaco, förlora sina skor på Manhattan och bli utkastade från klubbar – där du själv är den stora stjärnan. Om att bli biten i näsan av sångaren i Iron Maiden.

Det är en bok skriven av ”den näst fullaste medlemmen i världens fullaste band”, enligt författaren själv. Det är en bok om fenomenet britpop som under ett årtionde gjorde ett gäng slynglar från England till några av världens mest kända personer. Hur de använde sin status som popidoler till att få sin enorma del av kakan som heter sex, droger och rock’n’roll. Hur allt en dag kollapsade och var de är i dag. Det är en bok om vänskap, musik och ett årtionde som flytt. En bok om att vara ödmjuk och leva livet.

Som musikintresserad tonåring på nittiotalet var det näst omöjligt att inte ha en åsikt om Blur. Jag minns hur vi i skolan kunde ha långa debatter om vilka som var bäst – Blur eller Oasis. En ganska fånig diskussion eftersom vi alla älskade att studsa runt till låtar som till exempel ”Girls & Boys” och allas egentliga favoritband hette Pulp.

Boken heter ”Inget annat sätt – Blur, britpop och jag” (Ica Bokförlag) och är skriven av basisten Alex James. Vad han gör nu? Han tillverkar ost och bor i ett väldigt stort hus på landet…

Det är en bok jag varmt rekommenderar till alla som, i likhet med undertecknad, är uppvuxen med britpopen i hörlurarna. En musikbiografi som inte på långa vägar är lika skitig som Mötley Crües ”The Dirt”, men tusen gånger mer roande än Bob Dylans memoarer (de två mest sålda musikbiografierna på svenska) och så får vi svaret på den eviga frågan – vilka var egentligen störst, Blur eller Oasis?

Men, frågar jag mig, var är diskografin?

Mer läsning

Annons