Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ljudet från gatan

Övervakningskamerorna svävar över husen i miljonprogramsförorten och människorna som rör sig bland dem. Polisen patrullerar bland knark, kriminalitet och arbetslöshet.

Annons

“Du hittar oss bland höghus och paraboler/bland droger och buggade telefoner/Ibland kanske du hittar oss på kåken/Men du hittar oss oftast på området” rappar Jacco från hiphopgruppen Labyrint i “Trakterna” från förra året.

En gång i tiden var det N.W.A. som låg i fejd med polisen i Los Angeles och kallades The most dangerous group in the world. Ska man tro den svenska polisen så är det Labyrint från Gottsunda, Uppsala, som är Sveriges farligaste grupp, så farliga att de inte bör få spela på kommunala fritidsgårdar. Anledningen? De är förment drogförhärligande.

I förra veckan släppte de sin första riktiga EP, ”Miljonprogrammerade”, och bilden som jag tidigare haft av dem, som skarpa iakttagare och uttolkare av livet i de svenska förorterna, förstärks.

Och det med både humor, svärta och en kompromisslöst sväng. “Vi har det som folk har saknat, hiphop, reggae, dancehall direkt från gatan”, sjunger Jacco i “Fingrarna i luften”. Precis så är det.

Visst har polisen rätt i att drogerna spelar en stor roll i bandets texter men är de förhärligande? Inte mer än många rock- och popband som aldrig blir stoppade när de ska spela på fritidsgårdar. Dessutom sätter Labyrint in drogerna i ett sociopolitiskt sammanhang. De skildrar en vardag långt från den medelklasstillvaro som är dominerar i media och det offentliga samtalet. En verklighet som annars mest beskrivs utifrån, som till exempel här.

Varför brinner bilarna på förorternas parkeringar? För få poliser och för milda straff, säger många som aldrig satt sin fot i Alby, Hammarkullen eller Rosengård. Men kanske är orsaken en helt annan som framträder om man lyssnar på de som faktikiskt bor i områdena.

Fattigdom är en orsak liksom alienation – känslan av att inte vara en del av samhället.

“Finns ingen kärlek kvar / Vi rånar på ägodelar / Du har beväpnade barn / Jag ser dom råna närbutiken / Dom har dåliga förebilder / Och dom ploppar i sig piller för att blockera bekymmer / Men dom är kvar där dom var / Misär förtär våran stad” rappar Aki på 2010 års “Kärleken?”.

När Aki och Jacco från Labyrint dök upp på Carlitos “Babylon brinner” från förra året var analysen klockren:“Kapitalismen kraschar men det är svårt att skratta / för det är jag här på botten som blir varslad / och tvingas hämta kassa stå på hörnet och hustla” rappar Aki.

Droger och religion framstår som de enda alternativen – effekten är densamma: “Hoppet om paradiset gör oss tvungna att vända andra kinden, svälja alla bekymmer, tacka och ta emot och hoppas på ett bättre alternativ i himlen men det enda som finns där är satelliter som tar bilder.”

Sen kommer Jacco in på refrängen: “Jag ser dom ler, jag ser hur dom står där breve och hela gatan vet att det är deras fel vad som sker så jag kliver fram och jag bränner ner – Babylon brinner ner.”

Kanske gör polisen rätt som lyssnar på Labyrint även om slutsatserna de drar är felaktiga. Det här är inte musik som behöver stoppas, det är texter som behöver höras.

Ralph Bretzer

Mer läsning

Annons