Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Löfvens nya lag – tillräckligt bra, eller..?

Annons

S-ledarn Stefan Löfven möblerar om. Lättast sammanfattas det med orden “sahlinisternas revansch”. Efter Juholts tio månader som s-ledare och partihistoriskt märkliga och i praktiken VU-initierade avsättning av kongressvalde men inte helt lyckade s-ledaren Håkan Juholt så tog nu tillbaka allt och lite till av makten. I Löfvens nya lag blir f d statssekreteraren och skattedirektören Magdalena Andersson partiets ekonomiskpolitiska talesperson, Emma Lennartsson, chefsekonom hos Kommunal, plockas – kan visa sig klokt - in för att bli stabschef för Löfven och ny gruppledare för s-riksdagsgruppen blir Mikael Damberg, en ledande person på högerkanten inom Socialdemokraterna. Varför återanvänds tidigare utbildningsministern Ibbe Baylan igen på utbildningsområdet? Baylan förlorade ju redan valet 2006 på viktiga skolfrågan och var en misslyckad partisekreterare i katastrofförlustvalet 2010. Och varför ens tanken att ge Österberg något befordrande “belöning” såsom Sven- Erik Österberg – därtill också en av de ledande i strategigruppen i förlustvalet 2010 - uppträdde när Juholt i praktiken avsattes? Damberg har – jämfört med S-E Österberg öppna fronderande mot kongressvalde Juholt – agerat smartare i det långvariga krypskyttet och ihop med det ihållande mediedrev parat med egna misstag från Juholts sida som till slut fick Håkan Juholt att avgå i januari 2012. I det spelet är Damberg en slugare maktspelare än Österberg (där korten är mera öppna). Damberg “frontar” inte så tydligt som Österberg med sina makt- och karriärambitioner. Men ideologiskt och praktiskt-politiskt står båda på i stort sett samma linje och tillhör tämligen klart “sahlinisterna” (högersidan) inom partiet i synen på kommersialiseringen av välfärdstjänsterna, skattepolitiken, skolan, a-kassan, kampen mot massarbetslösheten och mycket annat.
Att förändringar skulle komma efter valet av Löfven låg i luften. Tommy Waidelich – Juholts val som ekonomisk talesperson - har under sin tid som ekonomiskpolitisk talesperson knappast varit högpresterande. Så ett byte här var väntat, liksom att sannolikt också gruppledaren i riksdagsgruppen skulle komma att bytas ut. Tanken att Löfven nu vill ha skärpta Magdalena Andersson – räknekunnig men också lite av elitist och ett oskrivet blad som politisk debattör – kan kännas klokt och välavvägt på ett plan. Men på många sätt känns det valet som väl defensivt, som ett val av en person kanske är lite för bra på att väl kameralt “döda” och stoppa förslag än att gå till offensiven som Socialdemokraterna nu skulle behöva för att växa i opinion och medborgarstöd. Och hur klarar en f d statssekreterare och skattebyråkrat mötet med vanligt folk utan att bli för akademiskt snårig, oerfaren som hon är i en politisk roll som alltid är något annat än att vara tjänsteman? Det förblir högst oklart och hur förmår unge Fredrik Olovsson, s-rikdagsledamot från Katrinholm (där S och M samarbetar i kommunen), som ny s-gruppledare i finansutskottet att komplettera icke folkvalda Andersson och klara matchen i tungviktsmötet med Anders Borg i riksdagens finanspolitiska debatter? Är inte risken för stor att det blir en match mellan flugvikt och tungvikt? Har i så fall Socialdemokraterna i nuvarande opinionsläge verkligen råd med detta?
Samma invändning kan nog resas mot unga Jennie Nilsson, folkvald s-ledamot i riksdagen från halländska Hylte som ny talesperson på för Löfven så viktiga näringspolitiken. Nu här hans förstaval – “belöningen” av S-E Österberg – föll igenom p g a alltför starkt motstånd. Också det här känns klart osäkert. Nilsson är också hon ett tämligen oskrivet blad som drivande debattör och idégivare på detta för Löfven så viktiga område.
Tanken med den här ommöbleringen är ju att Löfven vill försöka stabilisera organisationen. Oerfarna och mindre meriterade skulle – borde - ersättas med erfarna. Men om det nu verkligen blivit så är på många punkter högst tveksamt. Något nytt lag handlar det egentligen inte om. Snarare ett nygammalt och där många “sahlinister” nu snarare återanvänds – och de två senaste valförlusterna verkar glömda. Medarbetare från regeringstiden lyfts in igen, precis som representanter med tydlig s-högerprofiler.
Så Stefan Löfvens första – men inte sista? – ommöblering har många drag av att vara för “obalanserat” och lite för mycket ha drag av “sahlinisternas återkomst”. En lite bättre balans hade varit önskvärd om Socialdemokraterna ska kunna lyfta igenom och över nuvarande “glastak” på runt 30 procent i opinions- och väljarstöd. Dessutom är och förblir det ett problem – hur stort återstår att se – att såväl partiledaren som den ekonomisk-politiska talespersonen inte tillhör riksdagen. En kan väl gå – men båda?

Robert Björkenwall, frilansjournalist,utredare och med tidigare anställningar inom flera fackförbund, regeringskansli och riksdagen

Mer läsning

Annons