Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Logiskt omöjligt

Annons

Det var ”Matrix” som ställde till det. Före ”Matrix” begrep man åtminstone ungefär vad de fantastiska filmerna handlade om. Det fanns någon sorts logisk förklaring till att man kunde resa tillbaka i tiden med bil eller besöka parallella universum. Påhittad logik förstås, men möjlig att acceptera. Man behövde bara möblera om lite i skallen för att den skulle passa in.

Men i dag. Det är som om manusförfattarna inte ens bryr sig om att det ska klicka längre. Javisst finns någon form av logik, fast speedad logik, så komplicerad att effekten är att man gärna avstår från att försöka avkoda den. Jag säger bara: ”Inception”.

Det betyder inte att jag har något emot fenomenet, ”Inception” var häpnadsväckande. Jag bara undrar hur det kommer sig att vi nöjer oss, att vi numera är så villiga att gå med på vad som helst.

Därför att vi redan lever i en helt overklig verklighet där människor möts i cyberrymden möjligen. Eller därför att vi tror den avancerade tekniken om att förmå vad som helst. Eller därför att så mycket är ogripbart i vardagslivet (Google ser dig) att det är hopplöst att bry sig. Vi har redan överlåtit ansvaret till några andra, till något mystiskt därute.

Eller måste science fiction- och fantasyfilmer i 2000-talet vara extra fantastiska för att längre uppfattas som fantastiska?

Sådär kan man spekulera utan att bli det minsta klokare. Upprinnelsen till mina funderingar – som egentligen kan ses som helt ologiska eftersom vi redan sagt adjö till logiken – är ”Source code” som visas på bio i Gävle just nu.

Men jag har alltså förtvivlat svårt att acceptera att den person som man ser agera i filmen inte är fysiskt närvarande när han jagar en bombman på ett tåg.

Huvudpersonen Kapten Stevens (spelas av Jake Gyllenhaal) befinner sig, jag ser det ju, fastspänd i något som liknar en kapsel varifrån han kastas tillbaka i tiden till en minnesbevarad åttaminutersfrekvens från en tågresa som han återupplever gång på gång. Han lär sig vad som sker; gång nummer tre hinner han dra undan foten innan en passagerare spiller kaffe på hans fot.

Man brukar ju undvika att avslöja alltför mycket av handlingen. Frågan är om det i det här fallet över huvud taget har betydelse eftersom jag inte begrep riktigt vad jag såg och andra biobesökare antagligen skulle återge det hela annorlunda.

Konstigt nog är ”Source code” fascinerande och intressant fast jag alltså inte fattar varför jag tycker det. I en mening är den förstås en alldeles ordinär hjältefilm om det orättfärdiga i att utnyttja människor i vetenskapens namn, och om någon som lyckas övervinna det omöjliga.

Men det är ju det där dunkla i de fantastiska filmerna som lockar. The sense of wonder. Man är ute efter den där upplevelsen av att plötsligt tro sig förstå något alldeles nytt, träda in i en ny dimensions förklarade ljus, om så faktabakgrunden bara är det minsta lilla logisk. Vilket den ologiskt nog sällan är numera. Vilket man går med på. Numera. Filmerna valsar runt med oss. Jag har ingen annan logisk förklaring än det måste svindla rejält för att webbgenerationen ska låta sig förundras. Fast ni frågar förstås inte efter logiska förklaringar längre.

Mer läsning

Annons