Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lutti: Fabler på GD

Tjernobyl regnade ner i min trädgård, det mörkaste partiet i hela Sverige av allt nedfall. Vi lät potatisen stå och grönsakerna ruttna bort. Om jag minns rätt.

Minnet spelar spratt, nästan 30 år senare. Men oron glömmer jag inte.

Fram därför med alla detaljer, också i tidningen. Då var jag nyhetschef och sände reportrar och fotografer till Forsmark. De tvekade inte. Dumt kanske, men så var det.

Reportagen, ser jag nu, var föredömliga. Alla fick komma till tals, några mindre klarläggande, eller begripligare än andra. Livlig debatt, högt i tak. Det är mitt minne, bekräftad av lägget från maj -86.

Så läser jag en spalt av Gunilla Kindstrand, nu kulturchef på Gefle Dagblad, då kulturchef hos oss. Ingen frihet att skriva på den tiden, politikerna (S) låg på oss och drog upp gränserna för vad som skulle tas med i tidningen. Enligt Kindstrand.

Hon minns: ”Under Tjernobylvåren var jag verksam på den andra dagstidningen i staden och kunde på nära håll följa hur lokalpolitiska påtryckningar (av samma färg som tidningens) helt konkret satte ramarna för nyhetsvärdering och debatt”.

Hårda ord; en hel redaktion sattes i bojor av lokala S-politiker. Skriv följsamt, löd budskapet, och vi lydde. Påstår Gefle Dagblads kulturchef.

Jag minns några redaktörer som hade fört ett jävla liv vid minsta antydan till följsamhet avsända från Håkan Vestlund eller Eva Gillström, stenhårt kritiserade av Kindstrand.

Jag hade kommit ihåg, om Kindstrand har rätt. Men hon hittar på.

Hade någon krävt följsamhet hade jag gått i taket, det vet alla. Eller gått hem. Men Kindstrand, satt i censur, blev kvar. En redaktör på riktigt hade ställt kabinettsfråga. Någon sådan minns jag inte.

Och jag kan inte minnas att dekret uppifrån diskuterades på redaktionen, eller i redaktionsledningen. Hade det funnits några diskussioner hade jag aldrig glömt.

Men bäst att gå till läggen, ledare och kultur i maj 1986. Över tio ledare, de flesta hårt kritiska mot kärnkraften och bristen på information från ansvariga. Krav på snabbare avvecklingen, gärna till år 2000.

På kulturen hyggligt levande debatt, med Kindstrand lutande sig mot en amerikansk expert, Arthur R Tamplins, som försäkrade, och Kindstrand lyssnar ivrigt, att ”tusentals cancerfall och mängder av leukemibarn” faller ut ur regnet från Tjernobyl. Nåväl, inga sådana larm, hittills. Inga förhöjda cancerfall, vad jag sett. Och leukemi? Inte hört något om detta. Men det finns ju tid kvar, vem vet om tio–tjugo år?

Men det blir ändå inte mycket kvar av Kindstrands tvärsäkerhet. Hon fablar. Varför det? En redaktion i ledband? Det hade jag, och resten av redaktionen, aldrig accepterat. Och ingen glömt. Men ingen minns något av det Kindstrand fantiserar om.

Bara tanken på att ”ramarna för nyhetsvärdering” skulle ha satts av några politiker är ju absurd, och kränkande. Tord Westlund som lydig dräng? Lars Tures? Christer Lövensjö? Eller redaktionsledningen. I så fall hade jag skrivit i tidningen. Men Kindstrand teg, och satt kvar.

Kennet Lutti