Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyriskt om bollsport

/
  • Sportig författare. Åtminstone skriver hon ofta om upplevelsen av hur en svettig kropp spränger gränser. Malin Backström debuterade 1997 med den prosalyriska ”Berättelser som inte får vidröras”. ”Bara det här med dörrarna” är hennes andra bok.

Annons

Det finns sportreferat. Och så finns det helt andra sätt att skriva om idrott. Som om det gällde livet och inte en pokal. Kanske borde en berättelse av Malin Backström publiceras på tidningens sportsidor. Som omväxling. Faktum är att det finns lika mycket spänning i hennes lyriska prosa som i en slutspelsmatch i hockeyns elitserie. Ni tror mig inte?

”Basket handlar om tid. Om att tänja på gränserna”, skriver Malin Backström.

”Jag vet, kroppen vet, när passningen ska komma. Det är bara att kliva fram och ta den. Avspänning, urladdning. Rycket. Jag springer före tiden, den hinner aldrig ikapp mig. Jag flyger. Det är underbart.”

I ett annat stycke beskriver hon innebandy:

”Klubborna smäller, det knuffas och bökas nere i hörnen, armbågar spärras ut. Allt detta springande och svettande, muskler som töms på varje gnutta kraft, energin som strömmar ut ur kropparna, laddar luften mellan oss. Vinna eller försvinna. Det där som blänker i någons blick, ett morrande under ytan. Upprättandet av gränser, integritet.”

Den runda mjuka volleybollen får vara en älskande ”som hud mot handen, som en kind mot kinden”.

Bowling liknas vid att följa ett partitur:

”Fingrarna gräver sig djupare in i hålen, tre stycken, försäkrar sig om fäste.

Jag står med fötterna ihop, gungar lite på fotsulorna. Takt efter takt förflyter. Takter fyllda med paustecken. Tystnad.”

På en bana längre bort slår någon en strike och avlägsna applåder tränger igenom koncentrationen. Textens jag fäster blicken på de tio käglorna som står uppradade därframme:

”Ett första steg, lite tvekande, sedan går det snabbare, jag släpper stödhanden och låter högerarmen pendlar nedåt-bakåt, tyngden drar ordentligt i axelleden, det hugger till lite.”

Malin Backström skriver om den ständiga kamp det är att leva. Livet kräver idrottsprestationens fokusering. Bowlingspelaren tar ett djupt andetag och blundar, ser en rak bana framför sig.

”Efter att ha tillbringa t en natt på ett flygfält vet jag att på somliga banor landar aldrig några plan. De ligger där, lika raka och stilla som andra, men mörka. De har glömt hur man blinkar med lamporna”.

Bara som så där, gör texten en hisnande förflyttning, från svettiga klot till mänsklig tragik .

Även om författaren använder idrotten som metafor ligger värdet lika mycket i att den fysiska och psykiska ansträngningen ges ett så intensivt, påtagligt uttryck.

Jag fastnar också först för just dessa avsnitt i hennes bok, klassiska sportögonblick i en annan dimension och division.

Övriga delar är vardagligare, mer svåråtkomliga, sparsamma med upplysningar. De ger stumma bilder av slutna situationer. Väntan, kärlekslängtan, rädsla, irritation, instängdhet.

Till och med titeln – ”Bara det här med dörrarna” – är oåtkomlig. En vacuumförseglad förpackning av tysta frystorkade ord för läsaren att värma.

Men formuleringarna som gömmer sig där är starka: ”Mitt språk är fullt av blåmärken. Det är därför det är så vackert. Klätt i höghalsat och långärmat”.

Jadå. Javisst. Och ännu vackrare i klibbig matchtröja.

Det är inget Vasalopp att ta sig igenom Malin Backström tunna bok, det bara känns så efteråt. Sårigt. Tillfredställande.

Och som sagt, det vore fantastiskt kul att se hur hon skulle tackla Brynäs–Frölunda.

Annons