Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lyssna utåt, inte inåt

På köpcentrat Flanaden i Oskarshamn rann slutligen Håkan Juholts tid som partiordförande ut.

Annons

Han var en kompromisslösning. Ett försök till att jämka samman ett parti där högerfalang står mot vänsterfalang, skapa arbetsro och stärka en sargad rörelse med stukat självförtroende.

Ett misslyckat försök skulle det snabbt visa sig. Det borde Socialdemokraterna dock förstått redan från början, att Håkan Juholt inte ensam skulle kunna lyfta ett parti som i åratal vanvårdats både politiskt och organisatoriskt och där interna stridigheter upphöjts till en konstform. Det är inte en uppgift för en enda människa. Det är ett ansvar som måste bäras av alla inom Socialdemokratin.

Att Håkan Juholt var en god talare och en karismatisk person med lång politisk erfarenhet på lägre nivå inom partiet räckte dock i Socialdemokraternas förvirrade tankevärld för att Juholt skulle framstå som en realistisk partiledarkandidat att upphöja till messiasstatus. Vilket inte var något annat än ytterligare ett tecken på hur långt ifrån väljarna Socialdemokraterna i dag befinner sig.

Men Socialdemokratins kris bär inte Håkan Juholt skulden för. Den grundmurades av Göran Persson och Mona Sahlin och ett helt parti som började se regeringsmakten som viktigare än vad makten kunde användas till.

Sakta har Socialdemokraterna blivit till pragmatiker i stället för visionärer. Vilket syns i den identitetslösa politik som kommit att bli partiets signum. Håkan Juholt ville prata ideologi, och det ska han ha heder för. Det ingav hopp. Men att tala om ideologi utan att den går att spåra i realpolitiken räcker inte. Då reduceras ideologin till tomma ord utan verklig mening.

Socialdemokraterna tror fortfarande att man är en folkrörelse. Det är man inte. Den breda basen engagerade människor att hämta kunskap ur och förståelse kring samtiden och de behov som bor i denna finns inte längre kvar. Det Socialdemokratiska partiet är inte längre representativa för den samtid man vill representera. Och därför går det inte heller att nöja sig med att lyssna inåt.

För att göra rätt val in i framtiden måste Socialdemokraterna börja lyssna utåt, utanför den egna tanke-inavlade och krympande kretsen anhängare. Vill partiet återvinna det förtroende som gått förlorat måste man bygga en tydlig politisk plattform för ett modernt folkhem med hjälp av fler än de närmast sörjande. Man måste kunna presentera lösningar för svenskens vardag som baserar sig på något större än en acceptans av de av borgerligheten dikterade villkoren för svensk politik. Man måste ha självförtroendet att vara Socialdemokrater.

Socialdemokraternas pompösa självbild måste ersättas med ödmjuk självinsikt och förmågan att se att år av vanvård är vad som försatt partiet i den kris man just nu befinner sig i.

Regeringsmakten är med största sannolikhet utom räckhåll för Socialdemokraterna under överskådlig framtid. De tio månaderna med Håkan Juholt är förspilld tid som partiet inte hade att förspilla. Förtroendet måste bit för bit återuppbyggas och det arbetet måste börja med konstruktionen av en genomarbetad politisk plattform.

Socialdemokraterna måste nu visa intresse för den samtid man säger sig finnas till för. För börjar inte Socialdemokraterna lyssna utåt riskerar man än en gång välja fel väg för partiet, med förödande konsekvenser som resultat.

Valet av ny partiordförande måste ovillkorligen i framtiden föregås av en öppen process där partiledarkandidaternas namn görs offentliga, precis som den politiska agenda de representerar.

Vad som återstår nu är att bygga upp Socialdemokratin från grunden. Ett arbete som måste ledas av en ideologiskt förankrad och idépolitiskt buren individ med förmåga att se bortom den borgerliga dagordningen och intellektuellt kapital nog för att kunna vägleda Socialdemokratin i konstruktionen av ett folkhem för 2000-talet.

Det är dags att visa den omsorg om partiet som under allt för lång tid saknats.