Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyssnar någon?

”Vi befinner oss inte i gungning”. Lugnande besked från den liberale partisekreteraren. FRA är under kontroll och det finns ingen anledning att gå till regeringschefen och begära omskrivning eller reträtt. Folkpartiet, åtminstone partiledningen, står stadigt.

Annons

Att tre tidigare partiledare och fyra riksdagsledamöter sträcker ut sin kritik över fyra spalter i Dagens Nyheter skall ses som att debatten förs brett och kritiskt. Men invändningarna från de sju ges bara standardsvar: ”Signalspaning behövs. Putins Ryssland måste lyssnas av”. Inga kända invändningar mot dessa självklarheter.

Kritiken, som kan läsas på nästan varje borgerlig ledarsida, några särskilt kunniga bloggar och hos alliansens glesnande skara av sympatisörer, gör annars skillnad mellan spaning på ryssen och andra som kan behöva ett avlyssnande svenskt öra, och den digitala brevöppning som FRA, med statsministerns gillande, snart praktiserar mot varenda svensk.

Några fraser i ett mejl eller ett ord i ett sms och FRA är där och lägger pussel. Inga brottsmisstankar behövs, alla görs avlyssningsbara.

 

Om vartenda kuvert riskerade att sprättas upp och läsas av FRA:s flitiga och nyfikna analytiker hade Posten stormats. Den digitala postgången kan kännas artificiell, men är lika verklig som ett A5-kuvert med ett handskrivet brev.

 

Några av de liberaler som undertecknat DN-artikeln förklarar sig nu, när det är helt ofarligt och politiskt korrekt, att de ångrat sin ja-röst eller att de kvittade ut sig. Att kunskapen om FRA var lika hög då som nu väljer de bort. Populism brukar sådan anpassning kallas, och är inte värd särskilt mycket respekt.

Dessa och den gråtande centerpartisten Fredrick Federley valde pengarna och försörjningen före sina väljare och sin övertygelse. Den tålde inte valet mellan principen och kontanterna.

Att regeringschefen slingrar sig och förklarar motståndarna till den nya övervakningslagen för okunniga och dramatiskt övermogna faller tillbaka; det är kritikerna, särskilt de yngre bloggarna, som vet vad det handlar om. De lyfter fram konsekvenserna och ser igenom plattityder och bortförklaringar.

 

Det är Fredrik Reinfeldt och hans ministrar, varav några inte har lärt sig något av kritiken, som går vilse i argumenten. Några ministrar och partisekreterare kan ses som förbluffande okunniga och naiva.

 

Det är också möjligt att de tvingas inta den hållningen för att gå fria från sina egna tvivel och partiledningarnas krav på lojalitet. Försvarsminister Sten Tolgfors har fått för sig att debatten om FRA kan sorteras efter en höger-vänsterskala, trots att det är de borgerliga debattörerna som gått före med förödande kritik mot regeringen.

Men Tolgfors pekar mot socialdemokratin; den har ingen ståndpunkt. Att Mona Sahlin tänker riva upp hela frågan efter nästa val viftas bort.

”Alliansen förlorar sina vänner”, sammanfattar en pessimistisk liberal debattör i Svenska Dagbladet. En annan summerar motståndarnas antal; några hundra tusen moderata väljare, 80 procent av unga manliga väljare och samtliga borgerliga ungdomsförbund. Det går att lägga till sådär 90 procent av landets borgerliga ledarsidor. Men Reinfeldt lyssnar inte.

 

Bengt Westerberg, som gjorde det ingen ledande borgerlig politiker förmår göra i dag – sätta principen före samarbete med Ian och Bert – rekommenderar en överenskommelse med socialdemokraterna. Det förutsätter att statsministern offentligt erkänner att han haft fel. Det är inte troligt. Men han kan tvingas.

 

Mer läsning

Annons