Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Magi, poesi och sorg i Anyurus gränsvärldar

Hon är en av förövarna till en pågående terrorattack mot seriebutiken Hondos i Göteborg. Den satiriska konstnären Göran Loberg som skulle ha samtalat om sina karikatyrer av profeten Muhammed har tagits som gisslan av henne och två andra terrorister. Men när hon står där med sin mobilkamera och filmar hela händelseförloppet är det plötsligt som om hon sett tidningsrubriker för attentatet tidigare: ”Som om hon redan minns vad de kommer att skriva om det här, efteråt.”

Boende på en rättspsykiatrisk klinik två år senare får flickan besök av en författare som intresserat sig för händelsen. Flickan skriver då brev till författaren, brev från vad hon kallar ett framtida Sverige. Ett Sverige som blivit till en dystopisk plats där nationalistiska och fascistiska idéer har fått inflammera hela samhällsstrukturen.

I Johannes Anyurus nya roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” har ett gränslöst våld, mörka krafter och islamofobi urartat. Vad som inleds med en terrorattack i IS namn, utvecklas till en systematisk avhumanisering av människor. Det är ett Sverige där människor tvingas att skriva under ett medborgarkontrakt, ett kontrakt som motsätter sig alla ideologiska och humana värderingar en demokrati borde innebära. Värdet på ett mänskligt liv och politiska ståndpunkter ställs på sin spets till att fråga hur dessa ska förenas?

Det kan tyckas som absurda föreställningar, långt bort från den värld vi lever i som här gör ett försök att förenas med verklighetstrogna händelser. Men Anyurus skrivande befinner sig långt och länge i fruktkött av lager och avgrunder, avgrunder som lyckas bottna i en kluven kärna inte alls allt för långt bort från vår verklighet. 2015 var ett år som präglades av terrorattacker, mot Charlie Hebdo och den judiska matbutiken, mot Lars Vilks i Köpenhamn, och även mot Bataclan och restaurangerna i Paris. Terrorn är en samtida rädsla, och som med alla rädslor är de komplexa att rama in. Med sammanvävning av science fiction och den hemska mask som terrorn är, med ett samhälle som rymmer både islamofobi och tro, drar Anyuru en svag konturlinje kring ett politiskt och känslomässigt skräckscenario.

Tonen ligger hela tiden på gränsen mellan ett dystopiskt befinnande, under ett täcke till fullständigt klarvaken, om det är en framtid som skildras eller en psykisk sjukdom är svårt att avgöra. Precis som perspektiven skiftar ledigt gör också tiden detta, nutid, dåtid och framtid korsas som att dessa var omöjliga att separera från varandra.

Ekon av maktutövande, magisk realism, poesi och sorg. På något vis är det dessa ord som skulle kunna sammanfatta en komplex verklighet som skildras här. Anyurus författarskap utmärks av just poetiska drömmar som spränger av politiskt kraft. Här uppdagas dessa drömmar som mardrömmar, och jag häpnas över ordens kraft så väl som makt. Även om vissa av de mardrömsliknande bilderna känns avlägsna, och identifikationen ibland kan vara svår, vädjar texten till läsarens förmåga till empati.

På Michel Houellebecq-liknande vis är detta en berättelse hårt knuten till hur makt och hat kan få förödande konsekvenser i en framtida värld. Men till skillnad från Houellebecq händer det inte i romanens nutid, utan är vad som kommer att hända, eller möjligen vad en psykos kan frambringa för tankar. Denna känsla av magi, något som kommer från framtiden, tenderar stundom att distansera. Även om det finns en hög dramatisk potential blir per automatik en del av det som berättas snudd på osannolikt. Paradoxalt nog undrar jag ibland om inte rädslan för just händelserna som skildras också blir en rädsla som smittar av sig på texten. Ett avståndstagande som hade kunnat tonas ner, för Anyurus förmåga att skildra det ödesdigra dröjer sig kvar.

Av alla bottnar i denna berättelse fastnar jag slutligen dock vid orden ”Vi är en kärleksdikt”, som återkommer tre gånger i romanen. Jag återkommer till dessa ord för att det Sverige som skildras här är en hemsk plats, men en kärleksdikt är det motsatta. Anyuru tar det sublima i en dystopi för att behandla en rädsla för framtiden, men också för samtiden. Centrala händelser i en saga brukar ofta upprepas tre gånger, och så är de också här. ”Vi är en kärleksdikt” nämns tre gånger, precis som om detta vore en saga. En mörk saga med öppna ingångar till poesi istället för ett slutet slut. Och en sådan kan enbart en författare som Johannes Anyuru skriva.

Fakta: Ny bok, "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" av författaren Johannes Anyuru (Norstedts)