Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Malliga kuddar som drönar och jäser

Vår recensent Anne Brügge har försjunkit i höstens nya poesi och bland annat hittat en lysande samling som gick Augustjuryn förbi.

Annons

Årets Augustjury satte två diktsamlingar på skönlitterära listan.

Athena Farrokhzads "Vitsvit" vill jag kalla en lättläst växelsång för en ung invandrarkvinna och hennes släktingar. Rollspelet om hur hon borde vara och agera poängteras i omslagets spegelyta: Det handlar även om mig!

Katarina Frostensons "Tre vägar" börjar också i en barndom och skissar på sätt att vandra vidare, ofta i följe med andra poeter. Själv vill hon inte kalla det poesi, men det sångliga uttryckssättet varierar med talspråk.

Poeter vill ha en egen Augustklass för poesi. Två av sex är ändå inte så tokigt, men det kan vara idé att titta litet extra på några som inte fick pris!

En lysande bok är Eva Runefelts "Minnesburen". Också den börjar med barnets minnen, mer dramatiska än vuxna tror. ”Jag är rädd att skära ögonen på saker jag tittar på. Utskjutande tak, grenverk i träden. Falkblicken är kvar, den är skarp och vid så jag brukar kisa för att sila det som kommer in i mig. Jag är ett glas som fort fylls och rinner över.”

Barnets magiska tänkande gestaltar Eva Runefelt så doftande och färgrikt som om det aldrig tidigare fångats i ord. Hon skriver en livgivande poetisk prosa. Se de malliga kuddarna som drönar och jäser, ”orörliga som om de förätit sig på sötsaker”! Se byrån som suckar över de tunga släktporträtten! Ordet fjärilar gör hon till verb: Luktärtorna fjärilar uppför och nedför en spaljé.

Barndomligt heter första delen, som i gudomligt. "Minnesburen" handlar både om att bäras och att vara i en bur, men inte för evigt instängd, ty orden ”klättrade fram ett rum / som bara blev större / och större och hur det ljöd / att själv förstoras inifrån”.

Urban Andersson beskriver det motsatta om minnen i "Den andra natten". Han skildrar hur rum töms och tystnar. Den älskade har gått till vad han kallar den andra natten: ”men jag väntar här / tills du kommer tillbaka / och leder mig bort / från detta främmande land”.

Under ett långt liv har Urban Andersson växelbrukat, då och då en sparsmakad diktsamling, kritikerverksamhet i Svenska Dagbladet och mängder av skönlitterära översättningar, exempelvis den formstränga nobelkandidaten Inger Christensen.

Nu skriver han med brutal och vacker ärlighet om sin sista tid, om att bli ensam, och om att få bröstkorgen uppsågad inför en operation. Sen vaknar han till ljudet av porlande stuprör, ”på trädets tunnaste kvistar / satt pärlor uppträdda”. Han har blivit du med döden.

Generationskamraten Lennart Frick, också norrlänning i förskingringen, håller döden ifrån sig genom att tala om gästen med det bortvända ansiktet, en vars andedräkt anas. Ännu går denna poet med sin fru ”som sagans barn, hand i hand, på väg ut till det okända vimlet”. Jämfört med Anderssons precisa dikt är Fricks ett vardagligt småprat med allvarsbotten. Han har lärt sig att sorgens sveda tunnas ut och arbetar mot en frestande leda och uppgivenhet: ”Tystnaden måste dagligen förintas, bekämpas, överlistas”.

Anne Brügge