Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Man blir högtidlig av turkisk Honung

En liten pojke betraktar månskivan som speglas i en spann med vatten.

Den perfekta bilden kan spräckas genom ett vinddrag, eller en enda droppe.

Scenen kan stå som symbol för filmen ”Honung”. Tillvaron skildras genom sina eviga motsatspar. Barndomens sötma vore inte lika söt utan verklighetens bistra besvikelser. Livet och döden är oskiljaktiga.

Ja, ursäkta om jag låter högtidlig. Men man blir sån inför filmkonstverk som ”Honung”.

Det är en stilla berättelse om ett barn i en turkisk bergsby långt från metropolernas larm. Yusufs pappa skördar honung, en annan pappa tvinnar rep. Man lever ålderdomligt och fattigt men makalöst vackert. Skogen är mörk under höga träd. Bin surrar. En pingla hörs. Vindens sus.

Stämningen är tjock som honungens trögflytande, intensivt söta massa.

Mamman stickar Yusufs tröjor och ställer fram mjölkglas men fadern är hans hjälte som lär honom läsa och samla honung. En dag kommer mannen inte tillbaka från arbetet i skogen.

”Honung” är gjord av den turkiska regissören Semih Kaplanoglu och den sista delen i en trilogi, kallad Yusuf-trilogin De tidigare filmerna – också de heter som mat: ”Egg” från 2007, och ”Milk” från 2008 – har inte visats i Sverige.

I den första är Yusuf en medelålders man som återvänder till sin hembygd, i den andra en yngling i staden, i den tredje en sexåring som letar efter sin pappa.

Yusufs liv återges alltså baklänges. Vi som börjar med ”Honung” skulle kunna se filmerna i ”rätt” ordning. Det är svårt att säga vad det gör för upplevelsen. Saker som plågar den vuxna Yusuf får av allt att döma sin förklaring först i ”Honung”. Men jag kan åtminstone säkert säga att den också klarar sig själv.

Äggen, mjölken och honungen står enligt regissören för den näring, de olika typer av kunskap, som en människa behöver med sig i livet. Mjölk och känslor från mamma liksom. Drivkraft från pappa. Man kan utläsa väldigt gammaldags värderingar i den här filmen. Eller bara konstatera att Yusuf präglas av en patriarkal miljö.

Han kommer att som vuxen bli poet. Varför? Trilogin söker sig tillbaka till Yusufs och språkets ursprung. Det finns i en vattenhink. Det finns i naturens magi. Det finns i ett avslitet rep i skogen. Att skörda honung är farligt. Man måste fira sig upp till ljuset i trädkronorna.

Även om ”Honung” har mycket makligt tempo så är den aldrig tråkig. Tro mig. Och ”Honung” är förstås rätta namnet på en film som vunnit Guldbjörnen i Berlin.