Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Man måste vara lite "bullheaded" ibland

/

Det är en mörk och kall onsdags kväll, trots detta ångar det från grusplanen på Hagaströms ip.

Annons

Ångan kommer från Elin och hennes träningskompisar. Dom står i en, för en ickeskridskoåkare mycket oskön ställning, med ryggen nerböjd i 90 grader och trampar med benen. På det viset står dom och övar på olika skridskosteg i fem gånger en minut. Man kan nästan tro att tränings-tightsen ska spricka när hennes lårmuskler börjar jobba. Tränaren går tyst runt och inspekterar. Då och då påpekar han små detaljer som att Elins huvud ska någon centimeter upp eller att hennes fot ska ha en mer sammanhängande rörelse.


Det är nästan helt tyst under hela träningarna, det är bara pust och stånk som hörs. Inte ett enda fusk kan utskiljas heller, Elin är här för att utvecklas som skridskoåkare, det är något som är verkligen märks. Efter skridskoimitationerna är full fart runt fotbollsplanen i tre minuter som gäller.

Efter 40 minuters upprepning av programmet är det slut på dagens träning. Elin sätter sig ner på en bänk och kontrollerar hur snabbt pulsen går ner. Bredvid henne ligger det ett gäng yngre långrörsåkare på grusplan och har precis påbörjat ett styrketräningspass och kämpar för att klara 10 stycken kolmaskar (ungefär som dubbla armhävningar).


Dagen efter sitter Elin Forsberg på ett café i stan och verkar inte det minsta berörd av gårdagens otroliga fysiskt krävande träning. På frågan hur hon egentligen klara av att med full koncentration genomföra en sådan träning nio gånger i veckan berättar hon att man i slutändan får betalt för all träning och fokus. För att klara av själva passet är det just koncentrationen som hjälper.
- Man känner ingen trötthet när man är koncentrerad. Ibland får man vara lite bullheaded, säger Elin samtidigt som hon äter på sin scones.


Sen tolv år tillbaka har Elin tränat långrörsåkning. Anledningen till att hon började på en så pass udda sport var egentligen att hon först ville spela hockey som sin storebror, men det fanns ingen hockeyskola för hennes ålder, så det blev istället skridskoskola.
Omgivningen på caféet är ganska stimmig. Folk skrattar och nästan skriker för att överrösta ljudvolymen, men det bryr inte Elin sig om. Hon är helt koncentrerad på sin uppgift; att berätta om sig själv.
– Mitt mål är att först och främst att utvecklas. Sen är det en stor tävling om tre år som jag satsar på.
Elin berättar om hennes förra mål som var OS år 2010. Det har hon ändrat på eftersom det enligt henne är för orealistiskt att ha ett sådant mål och det innebär ganska stor press. Vad händer om hon misslyckas?


Att satsa på långrör är inte helt lätt här i Sverige. Först och främst finns det inga riktiga arenor, i Gävle finns det inte ens konstfrusen bana. Dessutom är intresset inte tillräckligt stort här. För att man ska tycka att skridsko är intressant måste man ha förståelse för det, vilket det inte är många som har här i Svergie. Annat är det i till exempel Holland.


När Elin pratar om sin skridskoåkning nämner hon flera gånger ordet känsla. Hon beskriver den med ett leende på läpparna.
– När man glider fram och känner det där flytet, det är då känslan kommer. Det är otroligt härligt när man glider så fort fram och man kan trycka på, speciellt när man glider förbi någon.


Elin berättar att det är just det där att man bara har sig själv att koncentrera sig på, som gör skridskon till att det är det speciellt.
– När man spelar fotboll är man beroende av så många andra. I skridskon kan jag bara skylla på mig själv.
Efter att sconesen är slut sitter hon och gör olika mönster i marmeladen som blev över på tallriken. Under tiden berättar hon om hur det är att träna skridsko på sommaren. Då är det uppbyggnad som gäller. Som komplement till skridskoåkningen åker Elin inlines, men det tävlar hon inte i längre eftersom det bara var två tjejer i Sverige som gjorde det.
– Den andra tjejen var mycket duktigare än mig, och bara 1:an fick pris, så då var det inte roligt längre, säger Elin och flinar lite.
Annars är det styrketräning, barmarksträning, skridskoimitationer och cykling som gäller. Ett typiskt träningspass på cykel består av cirka åtta mils cykling.


Det märks att Elin lever ett fullspäckat liv, för på frågan om hur och om hon verkligen hinner med allt rabblar hon direkt sina luckor i sitt schema.
– Jag har alltid varit bra på att planera. På tisdagar har jag till exempel sovmorgon, så då brukar jag träna. Dessutom har jag ett ganska flexibelt träningsschema, jag kan flytta någon träning om något annat dyker upp. Jag är inte dömd till att alltid träna.

Mer läsning

Annons