Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mandela, 90 i dag

Annons

I en avlägsen tid arrangerades en Sydafrika-vecka i Gävle. Anslaget var storslaget: Befria Nelson Mandela! Åt helvete med apartheid! Stöd ANC! Frihet för Sydafrikas fjättrade, utplundrade och fattiga majoritet!

Seminarier, föreläsningar, information till alla elever. En avslutande demonstration. Ett visst genomslag lokalt. Medvetandegöra, så kunde några månader av arbete sammanfattas.

En storstilad stund för unga som avskydde rasåtskillnadspolitiken, beundrade Mandela och krävde mer svenskt bistånd till ANC. Socialdemokratin och den samlade vänstern svarade och sände miljoner till motståndsrörelsen och kampen mot herrefolket. Olof Palme gick i täten.

Gösta Bohman, den tidens ledande högerpolitiker, hade invändningar mot den hjälpen; de svältande svarta kunde väl, som aporna, slita åt sig några bananer. Nyttig mat.

Den svenska industrin visade inte öppet samma monumentala förakt för de svartas kamp, men lysande affärer stördes av Palmes överdrivna kritik av apartheidpolitiken.

Familjen Wallenberg önskade sig mer av diskretion och förståelse; urinvånarna var ju inte mogna att ta ansvar. Ekonomin, och affärerna, krävde politisk återhållsamhet. Sydafrika var ju kontinentens ekonomiska motor. Goda affärer snart möjliga.

Så var det då, för inte så länge sedan.

I dag fyller Nelson Mandela 90 år.

Han ses som världens samvete, en av historiens största personligheter, en obegripligt förlåtande och förstående statsman, motståndskämpe och livstidsfånge. De gratulerande rader upp sig och väntar på sin tur. En man nästan för god för vår tid. Århundradets personlighet. En genuint god man.

Mandela värjer sig, hans liv kunde inte gestaltats annorlunda. Inte så märkvärdigt, bara 27 år av tänkande och reflektioner. Viktigare nu att föra kampen för människovärdet vidare. Det finns uppgifter som måste fullföljas. Kanske tänker han på sitt eget land, där fattigdomen återerövrar den svarta majoriteten. Sådär 50 procents arbetslöshet, miljoner utan rent vatten och andra basala bekvämligheter.

Och så raskonflikter; svarta mot svarta och utdrivning av de miljoner flyktingar som snor åt sig jobben och profiterar på den fattigdom som är mer uthärdlig än granländernas.

ANC verkar ha kört fast, ingen program för att på allvar bekämpa sjukdomar, skapa nya jobb, erbjuda barn och ungdomar bra skolor. Presidenten, Thabo Mbeki, köper vapen och svenska stridsflygplan i stället för att dra ut elektricitet och sanitet till kåkstäderna. Hiv och aids är ett amerikanskt och västerländskt påhitt. Ät mer frukt och grönsaker mot den sjukdomen.

Framtiden, så optimistiskt tecknad bara för några år sedan, vrids obevekligt mot dåtiden. Ett land på randen till ett ekonomiskt och politiskt sammanbrott. Och en påtvingad nyliberal ekonomi gör de redan utfattiga fattigare. Arm

é

er av hopplöshet och uppgivenhet. En eller flera generationer riskerar att raderas ut.

Mbeki är obegripligt överslätande inför Robert Mugabes tyranni och utplundring av Zimbabwe, hållningslös inför jakten på flyktingar från grannländerna och demonstrativt ointresserad av att bekämpa, eller ens medicinera mot hiv och aids. Mbeki skiljer ut sig. Perspektiv med viss hopplöshet.

Men glöm det tilltagande mörkret för denna dag av ljus och förhoppningar!

Mandela lever ju.

Han tillönskas ett evigt liv!

Mer läsning

Annons