Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Måne över Europa

Annons

– På höger sida kan ni se månen gå upp, säger piloten. Inte nog med bränsle för att gå upp på marschhöjd, för tight schema för att vänta på flygplatsen i Paris för att fylla tanken. Förseningar kostar många sköna kronor. Vilket är extra förödande så här i kristider. Så vi glider fram över Europa på en höjd som gör det möjligt att se städer som små belysta öar, och billjusen ringla fram som små pärlor efter motorvägarna där nere.

Lutar pannan mot fönsterrutan. Har hämtat de sista grejerna som utgjorde mitt bohag i Paris. Det var lika dyrt att åka en gång till tur och retur som att betala för övervikt. Så jag köpte en till flybiljett i stället. Roligare att besöka vänner och något som varit hemma än att lägga pengarna på övervikt bestående av sommarkläder och sittkuddar från en balkong som var många varma sommarnätter på femte våningen i en lägenhet i fina, fina Marais. Nu är jag på väg hem igen. Och utanför är månen på väg upp över Europa.

En märklig höst. Finanskris, lågkonjunktur och varsel. Konjunkturinstitutets sista rapport för 2008 säger oss att lågkonjunkturen blir långvarig den här gången.

Men det visste vi redan. Alla har nog fattat att vad som väntar knappast är sötebrödsdagar.

Så märkligt egentligen. Volvo. Jag rullar. Ett av de svenskaste av svenska varumärken kanske inte kommer överleva. Förvisso för länge sedan amerikaniserat genom en affärsuppgörelse med Ford. Men ändå. Vovve, villa och Volvo. En given beståndsdel av den svenska drömmen. Del av definitionen av tankarna om det goda livet i ett land som håller sig med ord som ”lagom” och instiftat jantelag. Volvo var vårt. Men är det inte längre. Kvar blir kanske bara vovve och villa. Lite beroende på hur det kommer gå för bilindustrin framöver.

Där ute pågår just nu en ekonomisk Darwinism, där endast den starke kommer att överleva. Och ingen verkar egentligen veta hur det hela ska hanteras, vad som borde och behöver göras. Ska bilindustrin hållas under armarna av staten, ska företag kanske till och med förstatligas, eller ska de lämnas åt sitt öde, helt i enlighet med tankarna om en marknad förmögen att sköta sig själv, och en stat vars enda egentliga uppgift är att bidra med spelreglerna. Resten ska bara rulla. Helt av sig själv. Det var ju dock bara en illusion. Skulle det visa sig.

2008. Ett skitår. Och fler skitår ligger framför oss. För att använda arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins bruna nyans när vi målar porträttet av vår samtid och arbetsmarknad.

Men det började bra. Såg ljust ut där i början av året. LKAB och SSAB gjorde rekordartade resultat. Sedan kom varslen. Och årets sista två kvartal blev chockartade och förnöjsamheten stockade sig i halsen.

Men i Piteå, har det sagts mig, har man bestämt sig för att vägra lågkonjunktur. Väldigt typiskt de alltid lika lokalpatriotiska piteborna. Men det kanske är inställningen vi måste hålla oss med just nu.

I stället för att hålla andan bör vi ta ett djupt andetag, fylla kroppen och hjärnan med syre, och börja jobba oss ur krisen. Det är nu vi behöver all kreativitet som över huvud taget kan uppbringas. De gamla normerna, systemen och tankebanorna tjänar oss uppenbarligen inte längre. De måste ersättas.

Intellektuell lågkonjunktur måste vi i alla fall våga vägra. För vi lever i en tid, där det inte längre går att säga att allt var bättre förr. Den tillbakablickande nostalgin är lyx vi inte kan unna oss. Och ”förr”. Var faktiskt vad som försatte oss i situationen vi nu befinner oss i. Så nej, allt var inte bättre förr. Men det kommer att bli bättre framöver. Något annat alternativ finns ju egentligen inte.