Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mansnoveller med nejonögon

Melankoliska män i tomma barer, japanska Woody Allen-figurer som lyssnar på släpig jazz.
Haruki Murakami beskriver med behag dessa tysta bakgrundsgestalter – på samma gång kontrollerande perfektionister och lealösa rön för händelsernas vind.

Annons

Jag har tidigare beskyllt författaren för att vara tuttfixerad. I Murakamis nya novellsamling är förtjusningen i att granskande beskriva kvinnors kroppar inte lika uppenbar. Här tittar männen nämligen mest på sig själva. De är ”Män utan kvinnor” enligt boktiteln. Frånvaron av hustru/flickvän definierar dem.

Männens öden står i centrum. Männen tycks stillastående medan kvinnorna representerar det rörliga och oberäkneliga som stökar till deras liv.

I en av novellerna möter vi en man som dygnet runt sitter i sin lägenhet och väntar på att en kvinna ska komma med mat och sex – och kultur. I sängen visar sig nämligen denna oansenliga, oattraktiva dam vara en fantastisk sagoberättare, en Sheherezade, som i ”Tusen och en natt”.

Enbart plötslig sjukdom, död eller skilsmässa tycks kunna förlösa novellernas handlingsförlamade män. De klagar över sitt sorgliga tillstånd: en man utan kvinnor är solen som berövats sitt planetsystem.

I Murakamis litterära värld är kvinnor och män för varandra främmande och mycket olika varelser. Jag har lite kämpigt med den utgångspunkten som aldrig berör samhälle eller könsroller. Men Murakami ska ses som en sorts sagoberättare. Traditionsbunden, poetisk. Det finns ofta element av fantasy, gotisk skräck, surrealism och ödesbestämd kärlek i hans böcker.

Novellerna i ”Män utan kvinnor” är var och en utsökt på sitt sätt. Humoristiska ”Samsa in love” handlar om en förvandling. Författaren vänder på Kafkas klassiker och låter en skalbagge vakna som man! Hoppfullt? Före detta insekten Gregor Samsa tänker att han måste ”på något vis lära sig hur man satte på sig kläder rätt. Det var vad han måste göra nu. Den här världen väntade på att han skulle lära sig en massa saker”.

Hos Haruki Murakami förekommer också ett annat djur – nejonögon. Några av hans novellkaraktärer fantiserar om att vara denna sjögräslikt vajande, tandlösa parasitfisk. I det antika Rom kastades uppstudsiga slavar levande i dammar för att bli föda åt blodsugande nejonögon, omtalar författaren.

Det blir lite extra kuriosa för eventuella Gävleläsare, här betraktas ju fisken som åtråvärd delikatess. Flera sidor ägnas åt ämnet:

”Vad tänker ett nejonöga då?”

”Ett nejonöga tänker mycket nejonögelikt…”