Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Margaret Atwood är oerhört precis

Margaret Atwood skänker hopp i sin första novellsamling på länge. Magdalena Rozenberg har läst en melankolisk samling berättelser som påminner om livets snabba vändningar.

Annons

För mig finns två motpoler vad gäller novellsamlingar. De kan antingen vara extremt spretiga i sitt uttryck, med allt för många viljor och teman, eller så kan de vara skrivna med en oerhörd precision. ”Den frystorkade brudgummen – nio berättelser", Margaret Atwoods första novellsamling sedan ”Leva i synd och andra berättelser” från 2006, är just det sistnämnda, otroligt tajt och preciserad.

De tre första berättelserna i ”Den frystorkade brudgummen- nio berättelser” är varsamt sammanlänkade. I”Alpinland” får vi möta fantasyförfattaren Constance under första tiden efter hennes make Ewans bortgång. Constance är en av fansen hyllad författare, men hånas av de ”finare” poeterna. Hennes första kärlek, machopoeten Gavin, har aldrig riktigt kunnat skriva som Constance själv. Constances fantasylitteraturär närmast på riktigt för henne, hon blir ett med sina texter, samtidigt som Gavins poesi ”enbart” är litteratur. Det laddar berättelsen med mångtydighet och ger Constance upprättelse som fantasyförfattare; genom både tillbakablickar såväl som realtidsmöten kommer vi läsare att förstå bådas verklighet, ur den enes synvinkel.

Det är inte nostalgi som förenar Atwoods karaktärer, men likväl är det det förflutna som binder personerna samman. Människor konfronteras med tidigare händelser i livet, de kan inte gå vidare utan att faktiskt stå öga mot öga med dem. Jorrie i den ”Mörka damen” läser dödsannonser varje morgon och går på bekantas begravningar. Verna möter på en pensionärskryssning av en slump mannen som våldtog henne under High School, och med hjälp av de fruktansvärda minnena börjar hon att planera sin hämnd.

Det är en melankolisk samling berättelser som öppnar upp landskap av funderingar över tidens förgänglighet och döden. I de allvarsamma skeendena lyckas Atwood få mig både att skratta åt deras tragik och deras komik. Jag skulle inte vilja beskriva humorn i dessa berättelser som ”mörk” utan snarare att den skildrar livets absurditeter från olika infallsvinklar. Socialrealism utan att man behöver blunda för pinsamheter. Alla berättelser är noga genomförda från början till slut. Atwoods skickliga noggrannhet ger mig som läsare möjlighet att få lära känna karaktärerna i flera olika lager.

Tonen i ”Den frystorkadebrudgummen” får mig stundtals att tänka på den danska författaren Dorthe Nors novellsamling ”Kantslag”. Två samlingar vars uttryck kombinerar fiktionens möjligheter till drama med verklighetens tragik, och lyckas på så sätt med att fånga upp livets många nyanser.

Atwood skildrar stundtals tunga teman, som döden, skilsmässor och våldtäkt, på ett likväl allvarligt som lättsamt vis. Hur motsägelsefullt det än må låta får både lyckan och olyckan stå som ständigt närvarande element. Är det någonting den ”Den frystorkade brudgummen” gör så är det nog att påminna oss om livets snabba vändningar. Och även om dessa berättelser inte alltid lämnar efter sig ett lyckligt slut, så är det en med en stor gnutta hopp jag läser dem.

Fakta: Ny bok av Margaret Atwood, ”Den frystorkade brudgummen – nio berättelser”, översättning Inger Johansson (Norstedts förlag)