Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marknaden är en god tjänare, men en usel herre

När marknadstänkande och vinstintressen blir dominerande inom sjukvård, skola och omsorg sätts jämlikheten regelmässigt på undantag.

 När patienten reduceras till en kund på en konstruerad marknad och skoleleven förminskas till en potentiell vinstmöjlighet, då vet vi med säkerhet vilka som blir vinnare och vilka som blir förlorare. Snart 30 års förskjutningar mot allt mer privatisering och så kallad new public management har gjort att klyftorna i vårt samhälle har ökat markant. Idag är sjukvården i många avseenden organiserad utifrån de friska och resursstarkas efterfrågan, inte efter de sjukas behov. På allt fler platser i landet delas eleverna upp så att de med redan goda förutsättningar samlas för sig och de som av olika anledningar saknar dessa resurser och många gånger har större behov grupperas för sig. Kommunerna ersätter per elev, vilket innebär att de elever som går i skolor som har många elever med särskilda behov får ännu sämre chanser att lyckas. Den här sorteringen av elever i olika homogena grupper är mycket olycklig. Jag vill att skolan skall stimulera eleverna, inte sortera dem.

 

Marknadens svar i frågan om likvärdighet är att dåliga skolor eller vårdcentraler ska slås ut.  Patienter och skolelever förväntas rösta med fötterna. Visst finns det en del sanning i det resonemanget, men långt från hela sanningen. Alla har inte samma möjligheter att välja. Segregering är inget okänt fenomen i vårt samhälle. Skolor som fungerar dåligt ska man göra något åt och förbättra. Man ska inte låta dem gå i konkurs. Och om det bara finns en vårdcentral där jag bor, hur röstar jag då med fötterna?

Vi har reducerats till att vara köpare och säljare, konsument, kund eller ägare. Politikernas roll har förändrats till att beställa tjänster, inte att styra och prioritera. Ett uppenbart mål med förändringarna är att få bort politisk medverkan och få in specialister – på upphandling. I stället för personer med god kunskap om barns utveckling och sjuk- eller hälsovård satsas det på duktiga regelhanterare.

 

Om det politiska ansvaret försvinner, krymper det demokratiska inflytandet. Det är vi mycket nära nu, och problemen skylls på utförarna. Politiken tenderar att abdikera, ingen tar ansvar.

Jag tillhör inte dem som säger att ett företag som bedriver verksamhet inom välfärdsområdet absolut inte får gå med vinst. Ibland kan det till och med vara ett större problem om de går med förlust. Se bara på de friskolor som helt plötsligt går i konkurs och eleverna står där med oavslutade studier. Eller alla de patienter som listat sig på en vårdcentral som utan förvarning lägger ner verksamheten. Det är kommersialiseringen och vinstens snedvridande effekter på verksamhetens inriktning och utformning som är det verkliga problemet. Om vinsten blir viktigast avgör den vilken typ av människor som man vänder sig till. De mer kostnadskrävande eleverna eller patienter undviks om möjligt. Kostnadsminimering tunnar ut bemanning och kvalitet.

 

Tro för den skull inte att jag tar avstånd från att privata utförare kan driva till exempel vårdcentraler eller skolor. Det centrala för mig är att det måste ske på patienternas eller elevernas villkor, inte kapitalets. Men då skall det handla om att en bestämd del av verksamheten lagts ut på entreprenad. När fri etablering praktiseras vet man aldrig hur mycket som kommer att göras av den fria marknaden. Ibland blir det lite eller ingenting, ibland mycket. Det här innebär stora svårigheter för planeringen, och kommunen eller landstinget måste hela tiden ha en beredskap att ta över, om ”marknaden” inte vill producera eller helt plötsligt slår igen verksamheten. Som alla förstår innebär detta både stor osäkerhet och naturligtvis kostnadsfördyringar.

 

Det finns ett gammalt talesätt som lämpar sig väl att upprepas i detta sammanhang: Marknaden är en god tjänare, men en usel herre.

 

 

Börje Wennberg (S)

landstingsråd, Tierp