Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mats vill avslöja grottans hemlighet

På den mörka bottnen i en avlägsen fjällsjö, långt under den metertjocka isen, finns en ingång. Det vet dykaren, som i skenet av sin hjälmlampa krafsar bort sten och sand med sina bara händer tills öppningen precis är stor nog för honom och tuberna.

Hela urberget klämmer honom i ryggen, och ansiktet skrapar mot bottengruset när han tränger sig igenom, centimeter för centimeter.

Men han har bestämt sig, han ska in i bergs okända, svarta vattenfyllda gångar.

..........

Mats Lind bor med sambo och snart två-åriga Jonathan i en nyrustad brukskåk i Mackmyra.

Till vardags jobbar han i Teknikparken i Gävle, med geografiska informationssystem, som en vanlig man.

Men på fritiden drar Mats helst på sig superdräkten och ger sig av att dyka i trånga grottor långt under berget.

Grottorna kittlar vår fantasi. Det finns ett oändligt antal myter och sägner, om tjuvgömmor med skattkistor fulla av ädelstenar eller mörka hålor med okända varelser.

Mats har varken funnit diamanter eller stött på något monster. Men när han hittar ett nytt underjordiskt rum är upptäckarkänslan lika hisnande som på film.

– Jag är först. Jag vet att ingen människa någonsin har varit där tidigare, säger Mats. De högsta bergstopparna är kartlagda och utforskade. Men vi vet inte var de djupaste hålrummen tar slut. Hur ser det ut bakom nästa krök? Vad lever därnere?

Mats är uppväxt i Skåne och hans nyfikenhet tog fart när klassen åkte på skolresa till Ignaberga kalkgruvor utanför Hässleholm.

– Jag var väl nio–tio år. Det var så häftigt! Sen fick jag chansen att följa med till Balsbergsgrottan utanför Kristianstad, där vi lyckades ta oss ner i smågångar. Det var jättespännande.

Mats började med sportdykning i slutet av 80-talet för att kunna ta sig vidare från grottsalarna in i de vattenfyllda gångarna.

– Det är fantastiskt att dyka i den här miljön, under den vackra slipade kalken som vattnet bearbetat i tusentals år.

Grottdykarna kartlägger och dokumenterar noga alla nya fakta under sina dykexpeditioner.

– Det är många forskare inblandade eftersom det berör så många vetenskaper; arkeologi, biologi, geologi. Man kan till exempel utläsa klimatskiftningar i droppstenarna som bildats under 10 000-tals år.

Mats Lind deltar i en pågående expedition i Jämtland, där svenska grottdykare sedan 1997 bit för bit utforskat en del av Bjurälven som försvinner ned under marken. I slutet av mars genomfördes årets veckolånga expedition.

I Sverige finns bara ett 20-tal grottdykare av den kaliber som krävs för att ta sig flera hundra meter in i ett vattenfyllt grottsystem. De har mycket gemensamt. De är orädda och nyfikna. Och de är prylgalna.

– Vi delar en fascination för tekniska grejer. Det är en utmaning att få tekniken att fungera i ett samspel med naturen.

I år utrustades Bjurälvsdykarna med spårsändare. Från ovan jord går det nu att följa dykarnas väg genom grottsystemet och kompisarna vet exakt vart de ska simma om en dykare inte återvänder enligt planen.

Andra säkerhetsåtgärder är linor och extra tuber som läggs ut längs dyksträckan. En dykledare utanför har full koll på vilka som är inne i grottorna, vad de har med sig och hur länge de varit borta, och en säkerhetsdykare är ständigt fullt utrustad och beredd att gå ned.

Men trots noggranna förberedelser kan dykarna aldrig helt gardera sig från olyckor. Mats har varit med om några nervösa ögonblick i de vattenfyllda grottgångarna.

– Jag dök i en 45 grader brant tunnel som var ganska lång. När jag skulle backa kilade tuberna sig fast. Jag lyckades tråckla mig runt med fötterna och komma ut.

Kylan är en av de största farorna. Det kan bildas is i regulatorn som sköter trycket från tuberna.

– Det har hänt att jag fått fritt flöde i regulatorn. Då måste jag stänga av och på manuellt för varje inandning.

Under en expedition i Lummelundagrottorna 2003 blev dykarna varse om hur enkelt allt kan gå snett. Långt inne i grottsystemet revs en sula i torrdräkten sönder mot en sten. När det iskalla vattnet tränger in gäller det att göra en snabb analys av läget, hur långt är det ut, hur kallt är det, hur lång dyktid är det kvar?

När sådant inträffar har man bara dykarkollegorna att lita till. Räddningstjänstens dykare är varken utbildade eller utrustade för den extrema miljön flera hundra meter in i berget. Men dykaren kom så småningom ut välbehållen.

l All utrustning går att kolla, och dubbelkolla. Men hur vet du att du pallar mentalt, när det är mörkt, kallt, trångt och du plötsligt inte får någon luft?

– Alla dykare är tränade på olika nödsituationer. Man får helt enkelt inte hamna i panik, om något inträffar.

Trots lång erfarenhet har Mats alltid ett adrenalinpåslag i grottgångarna.

– När jag fick barn började jag dra gränsen lite närmare. Numera sätter jag linan och vänder där jag tidigare kanske hade fortsatt lite till.

Sommaren 2009 åkte Mats på en konferens i Texas med över 2 000 grottforskare från hela världen; Japan, Nya Guinea, Mexiko...

– Det är som att man känner varandra redan innan man träffas. Det är häftigt att prata med folk som varit på botten av den djupaste grottan i världen.

Men han har ingen längtan efter att dyka på något särskilt ställe i världen.

– Jag har till exempel varit i Frankrike och dykt, men jag upptäcker hellre en helt ny gång här hemma än besöker ett ställe där någon varit förut.

Mats klickar in på speleologernas egen databas för att visa hur många verifierade grottor det finns i Sverige. I Gästrikland och Norduppland uppskattar jag antalet till ett 20-tal, varav Kungsgrottan i Kungsberget är en.

Men hur man hittar till de andra vill Mats Lind inte gärna avslöja.

– Vi diskuterar just nu hur vi bäst kan göra det här publikt. Det finns folk som plockar droppsten, eldar och förstör i grottorna. Det vill vi undvika.

Från dagboken på hemsidan expeditionbjuralven.se:

”Ny lina är lagd, nya områden är karterade och grottan tycks bara fortsätta in i berget, meter efter meter, i otaliga förgreningar. Det råder ingen tvekan om att vi kommer att återvända till Dolinsjön, för grottan kommer alltid att fortsätta locka med sina hemligheter och mystik och för varje expedition tar vi oss allt längre in i en spännande värld ingen människa någonsin besökt förut.”