Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med bidrag går vi mot framtiden!

/

Annons

Socialdemokratin söker en ny berättelse, och fann Tommy Waidelich. En ordinär folkrörelsearbetare, nu snabbt på väg uppåt. Men en karriär kräver anpassning och Waidelich höll upp Rut; en reform i tiden, välkomnad i Waidelichs familj.

Han orienterar sig i det nya riket. Det är i mitten, där gränserna dragits upp av den nygamla högern, framtiden finns. Snart är vi alla, åtminstone vi som räknas, medelklass. Det är vi som sätter normen.

Rut och Rot hade gjort livet lättare för partiets ekonomiske talesperson. Skönt att på fredagen stiga in i ett välputsat och väldoftande hem. Flitiga kvinnor från Baltikum har gjort detta möjligt. Vad är det för fel att skapa nya jobb för de invandrade som har en enda chans att försörja sig; att städa och feja i de burgna och skyddade villakvarteren?
Waildelich gör sig så till talesman för den växande medelklass som ser bidrag till sjuka, arbetslösa och utförsäkrade som ett slöseri med skatter. Det räcker att hålla underklassen vid liv, inte mer. Slut med daltandet och skattebetalarnas pengar till folk som inte gör rätt för sig eller skaffar sig ett jobb.

Denna växande klass låter andra städa och snickra för halva kostnaden. En besvarad kärlek, regeringen häller miljarder i städ- och ombyggnadsbidrag över de fyra procent av landets invånare som tjänar allra mest. Rot och Rut kostar nästan 20 miljarder i år, lika mycket som hela polisväsendet.

Med 8 procents arbetslöshet, ett gigantiskt utanförskap, svårt sjuka kommenderade till arbetsförmedlingen och tiotusentals ungdomar utan chans att få jobb kunde miljarderna kanske användas bättre. Men regeringen föredrar bidrag till sina egna.

Jag följer, från den utsikt som skänker den nybakade pensionären vidgade horisonter; tidningarnas småannonser. Där ryms en alternativ vardag. Men också insikt i den nya verkligheten.

”Gåva mellan makar” öppnar ögonen. De två i egna villan delar på ägandet för att nå 50 000 gånger 2= 100 000 i bidrag för att rusta upp kök, badrum och vinkällare.

Med staten som bidragsgivare reser villornas ägare upp väldiga förmögenheter som, när huset bjuds ut, kan växlas in i härliga kontanter.
Högerns alla okritiska megafoner prisar dessa bidrag; de kan säkra makten något årtionde till, eller så. Och så skapar de jobb!

4 procent bidragstagare växer till 10, eller 15, kanske 20 om Maud Olofsson får sina statliga subventioner för att låta andra gå ut med hunden, eller justera krånglande datorer. Men Waidelich drar i alla fall upp en gräns hitom en personlig hundmotionerare; för privat. Annars inga tyngre invändningar mot det nya bidragsberoendet, miljarderna går ju till de väljare som utser regering.

Ett villkor därför att hålla sig väl med dessa; partiets man ser sig i spegeln och nickar. Andra kan se en rörelse utan annan riktning än den Reinfeldt stakat ut.
Men Waidelich har, på sitt partis vägnar, nu hittat delar av den berättelse som kan ge arbetarrörelsen makten åter. Medelklassen, eller det nya bidragsfrälset, det är vi.
 
 
Till sist. Borg subventionerar också mig; tack för bidraget till mitt nya kök. Snickarnas eleganta arbete, till halva arbetskostnaden, har skänkt trivsel och nöje vid spisen. Badrummet nästa.
 

Kennet Lutti
Tel. 070-584 14 24
kennet.lutti@arbetarbladet.se

Mer läsning

Annons