Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Henric var döende i hjärntumör – då inträffade ett underverk

/
  • Henric går på dagrehab två gånger i veckan för att komma tillbaka i samma form som innan han blev sjuk.
  • På arbetsterapin arbetar Henric bland annat med att göra en fågelholk.
  • Sjukgymnasten Helen Eriksson hjälper Henric med styrketräningen.
  • Henric har bara positiva saker att säga om vården.

21-årige Henric Björck från Sundsvall var döende i en hjärntumör.
Då inträffade miraklet.
– En läkare på Karolinska sjukhuset bestämde sig för att göra den "omöjliga" operationen – och han lyckades, berättar Henric.

Annons

Sommaren 2014 började Henric att få konstiga svimningsattacker.

Han åkte upp på akuten där han fick beskedet att det är vanligt att långa, smala pojkar svimmar.

Men problemen blev allt värre. När julen kom, hade Henric fått besvär med koordinationen, och han kunde nästan inte gå. Han började också få väldigt ont i ryggen.

I mars förra året gjordes äntligen en skallröntgen som visade att Henric hade en stor tumör i hjärnan.

– Konstigt nog blev jag överlycklig när läkaren berättade. Jag hade äntligen fått en förklaring på alla mina besvär, berättar Henric.

För föräldrarna Carina och Ulf kom beskedet som en chock.

– Jag såg bara döden framför mig, säger Carina.

Den 16 mars opererades Henric i Umeå. Operationen tog tolv timmar.

– På kvällen kom läkaren och berättade att ingreppet varit komplicerat, och att han bara lyckats få bort hälften av tumören. Men allt hade gått bra. Henric var vaken och pratade, berättar Ulf.

Biopsin visade att Henric drabbats av ett jättecellsastrocytom, en godartad tumör som växer långsamt.

– Det märkliga var att man ska ha vissa gener för få den här typen av tumör – och de generna har inte jag. Läkarna förstår inte hur det gått till, berättar Henric.

Efter bara några dagar i Umeå försämrades Henrics tillstånd. Det visade sig att hans hjärna var vätskefylld, och han fick genomgå ytterligare två operationer då shuntar lades in för att dränera vätskan.

Till en början verkade det som allt gått bra. Henric flyttades ner till Sundsvalls sjukhus och började gå på dagrehab.

– Jag körde styrketräning och hjärngympa, och mådde hur bra som helst.

Men veckan före midsommar blev han kraftigt försämrad. Det visade sig att hjärnan var vätskefylld igen, och han akutopererades i Umeå.

– Men shunten fungerade inte och vi fick beskedet att det inte fanns något mer att göra. Henric var döende. Läkaren sade att det krävdes ett underverk för att han skulle överleva, berättar Carina med gråten i rösten.

Henric lades in på strokeenheten på Sundsvalls sjukhus.

Under sommaren pendlade familjen mellan hopp och förtvivlan.

– I långa perioder var Henric inte ens kontaktbar, men sen kunde han ha några dagar då han var ganska pigg och kunde sitta och prata, säger Ulf.

Mot slutet av sommaren kontaktades Karolinska sjukhuset, och efter många om och men beslutade man att Henric skulle få göra en speciell kärlkransröntgen av hjärnan. Förhoppningen var att man skulle kunna blockera blodkärlen till tumören, och på så sätt döda den.

– Men han fick inte tid förrän i oktober, och vid det laget var han så dålig att jag var övertygad om att det var för sent, säger Carina.

Henric började krampa redan i ambulansen på väg ner till Solna, och när han kom fram till sjukhuset gick han in i koma.

– Jag var förtvivlad, och helt säker på att det var slutet för Henric.

På kvällen akutopererades Henric av en läkare som var specialiserad på shuntingrepp. Av en ren slump befann sig läkaren Ernest Dodoo i teamet.

– Jag fick träffa honom efter operationen. Han berättade då att han var förvissad om att han skulle kunna operera bort tumören – något alla sagt var omöjligt, berättar Carina.

Hon vågade inte tro att det var möjligt.

– Jag sade åt honom att jag inte ville att Henric skulle bli ett paket. Då sade han att så blir det inte. Jag tror på det jag gör.

Den 16 oktober förra året genomfördes operationen.

– Jag var hemma hos en väninna och väntade. När det plötsligt ringde från ett skyddat nummer redan efter åtta timmar, var jag övertygad om att Henric hade dött, säger Carina.

Men så var det inte.

– Det var doktor Dodoo som berättade att operationen till och med gått bättre än förväntat. Han hade lyckats ta bort allt utom två centimeter av tumören, och Henric mådde jättebra. Jag fattade knappt att det var sant.

En timme senare ringde det igen från skyddat nummer, och Carina blev jätterädd att något hänt.

– När jag svarade hörde jag en röst säga: "Hej mamma". Det var Henric. Jag blev så lycklig att jag började gråta.

Någon vecka senare fick Henric en shunt inopererad för säkerhets skull, och den 4 november kunde han äntligen komma hem till Sundsvall igen.

– Vi fick ett rejält skrämskott när Henric plötsligt drabbades av blodförgiftning och hade 42,6 i feber, men läkarna i Sundsvall kunde häva infektionen med antibiotika.

Den 17 november fick Henric äntligen flytta hem. Han hade då bott på sjukhus i fem månader.

– Konstigt nog har jag aldrig varit rädd för att dö – jag har varit positiv hela tiden.

– Ja, till och med när han var som allra sämst gjorde han alltid tummen upp och sade att allt var kanon om man frågade honom hur det var, inflikar Carina.

På strokeenheten i Sundsvall fick han smeknamnet "grabben med nio liv".

– Det är verkligen passande, med tanke på hur många gånger han svävat mellan liv och död, säger Ulf.

Henric går fortfarande på rehabilitering, men blir sakta men säkert starkare.

– Min högsta önskan nu är att läkarna kan ta bort den sista tumörbiten, och att jag sedan kan fortsätta min datautbildning på Mittuniversitetet, säger han.

Mer läsning