Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Medicinerna kan få oanade konsekvenser

Annons

Mats Porath vinner ingenting på att vara sarkastisk i sitt svar till Maj-Britt Grundvall Hellström. För övrigt är det redaktören som bestämmer vad som ska publiceras på debattsidan och insändarsidan och ingen annan.
Vi tycks tala om olika mediciner: Det finns tre olika grupper psykofarmaca: Neuroleptika, som kan ges vid psykoser. Och som är de riktiga ”Sepåfan” tabletterna. Benzodiazepiner. Mot ångest, är också narkotikaklassat. Kan vara rena helvetet att sluta ned. Antidepressivaläkemedel, jag förmodar att det är tack vare dessa mediciner som gjort att självmordsstatistiken sjunkit. För många går dessa heller inte att sluta med. Sömnmedlen Zolpidem, Imovane, Zopiklon och Stilnoct hör hemma någonstans bland benzodizepin liknande preparat och dessa kan alltså ge minnesluckor och det som jag upplever allras starkats, sämre minnefunktion även på längre sikt.
Det går raskt till väga att ordinera mediciner som det kan ta flera år att återhämta sig från. Mycket små mängder neuroleptika kan få oanade konsekvenser för den som utsätts för det. Jag har all respekt för de kunskaper läkarna läser sig till. Men de erfarenheter jag gjort när jag varit svårt sjuk och då medicinerats med neuroleptikainjektioner som haldol och cicordinol acutard och liknande preparat säger mig att de kan ha en djävulsk påverkan på hjärnan.
Det påstås att vi sammanblandar det med sjukdomen i sig. Så är inte fallet enligt min mening, Jag har vid flera tillfällen klart känt skillnaden. Jag har även talat med flera medpatienter som haft liknande erfarenheter. Det är inte konstigt att så många patienter medicinvägrar när de vet vilka följderna blir. Det är dessutom oerhört kränkande. På grund av att många patienter är så dåliga att de omöjligt kan göra sin röst hörd befarar jag att långt ifrån hela sanningen kommer fram till socialstyrelsen.
Har man en gång fastnat i amfetamin beroendet. Hur kommer man då ut det
även om det sägs att medicinen inte är beroendeframkallande? Jag förmodar att allt som man vänjer kroppen med är beroendeframkallande. Min 20 milligrams citalopram har jag försökt sluta med flera gånger. Det ena som händer är att jag mår sju gånger sämre.
I alla tider har vi psykiskt sköra utsatts för omgivningens välvilja i form av olika behandlingar allt från att borra hål i huvudet för att släppa ut de onda andarna. Varma och kalla bad, elchocker utan narkos och nu mediciner som är rena tortyrredskapen. Jag har noterat att dessa mediciner kan vara en hjälp för att inte insjukna igen. Men det jag menar är att de har en helt annan effekt på hjärnan vid affektiva psykoser än vad läkarna tycks känna till. När de talar om biverkningar är det något helt annat än det jag upplevt. En vän med likartade upplevelser kallar det för kemisk tortyr.
Jag är övertygad om att framtida forskare kommer att ruska på huvudet och ställa sig lika frågande inför dagens behandlingsmetoder som vi gör inför dåtidens. Kaoset, ångesten och skräcken förvärras alltså efter en injektion i ändalykten. Detta så starkt att man inte ens klarar av att ge uttryck för den.
Ångesten gör att man ständigt är i rörelse. Vid det här laget har jag under ett stort inre tvång tillryggalagt åtskilliga mil i korridorerna.
Kaspera Magnusson

Mer läsning

Annons