Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mellan fin konst och fulkultur

Annons

Uttalandet om att allt som väcker känslor är konst har förföljt mig sedan högstadiets bildundervisning. Om det är det enda kriteriet sysslar alltså halvfigurer som DJ Bobo med konst? För så fort jag hör en ton av hans bidrag till eurovision 2007 vaknar såväl avsky som ångest i mitt inre. Det känns ungefär som att stirra på H.R. Gigers målning av spädbarn med hudsjukdomar. Ändå vill jag vidhålla att herr Giger är ett geni, värdig all respekt för sitt provokativa uttryck. Dj Bobo däremot borde stötas med mortel tills han blir ett fint damm.

Gränsen mellan fint och fruktansvärt är lika hårfin som den är suddig. Nu för tiden tycks det även vara sällsynt att folk ens stannar upp och funderar över vilket av de bägge lägren saker och ting tillhör. Musik har blivit en förbrukningsvara i majoritetens ögon. Ett album inhandlas och konsumeras under två knappa månaders tid, varpå det är slut och ett nytt inhandlas. Således produceras popmusik med syftet att tilltala de allra enklaste och snabbast tillfredsställda begären.

Det är knappast en slump att så gott som alla sommarhits handlar om att kröka, mysa i värmen och nuppa med greker. Ett sådant affärsklimat lämnar få öppningar för artister att skapa nya odödliga klassiker. Vem kan skapa nästa ”Sgt. Pepper’s lonely hearts club band” eller ”Reign in Blood” om ingen är villig att lyssna på det mer än ett dussin gånger?

Kanske är det så att albumet som format är döende. På sätt och vis är det nog precis vad som behövs. Om musikskapandet i framtiden fokuserar hårdare på enstaka låtar slipper vi om inte annat utfyllnadsspår av alla de slag. Det professionella musicerandet kommer kanske allt mer att likna dagens demobands. Enstaka spår släpps gratis via internet i samma takt som de färdigställs, och när tillräckligt många av erkänd kvalitet är klara samlas de på skiva för försäljning efter spelningar.

Sannolikt är det just detta scenario Metallica, Madonna och resten av multimiljonärerna fasar inför. Om deras konst dissekerades på detta vis skulle allt fler konsumenter börja inse att det finns minst lika skickliga musiksnickrare på deras egen hemmaplan. Ett ärligt uttryck och jämlikhet med publiken skulle till slut överväga ouppnåeliga rockstjärneideal. Herre min mörka blasfemiska gudom, möjligheterna är enorma!

Tänk om branschdemonernas mångåriga urvattnande av musiken till slut leder till en revolution. Allt rasar som i slutscenen i ”Fight Club” och kvar står gör-det-självarna oberörda av kraschen, redo att arrangera nästa gig. Utblottade tyska direktörer krälar gråtandes i stoftet, medan deras amerikanska kollegor vrålar åt MTV: Gör något! Sänd r’n’b dygnet runt för i helvete, ingen kan ignorera vibrerande kvinnoarslen, det är vårt enda hopp!

I förlängningen är det nog omöjligt för rockmusiken att hålla sig kvar i det fulkulturella spektrat – populärmusikalisk kollaps åsido eller ej. Deep Purple och Led Zeppelin sågs som oväsen för underbegåvade på tiden då det begav sig. I dag vördas de bägge akterna i finrummet, som konst.

Det beror knappast på att det tog tre årtionden för deras kombinationer av ljud att börja väcka känslor hos lyssnare världen över. Framgången beror snarare på att deras fans blivit gamla nog att hålla i spiran och bestämma att de hör hemma på den fina sidan om den suddiga linjen.

Förhoppningsvis kommer vi av ett eller annat skäl att varva ned och verkligen lyssna in dagens musik under de närmaste åren. Så att vi med övertygelse kan säga till nästa generation att Municipal Waste gjort konst värd att bevara. Medan DJ Bobo fortfarande förtjänar att mortlars ned till atomer.

David Jannati

Mer läsning

Annons