Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Men lyssnar de inte på texten...

Annons

Hur många fester har man inte varit på när någon slänger på “Livet är en fest” med Nationalteatern eller “Breaking the law” med Judas Priest på stereon. Plötsligt höjs temperaturen och folk går igång; skrålar med. Jo, jag drabbas jag med.

Sedan kommer tankarna. Vad är det de sjunger om egentligen? För inte är det några glada klackarna-i-taket-texter direkt.

“Feel as though nobody cares if I live or die / so I might as well begin to put some action in my life” sjunger Rob Halford i “Breaking the law”.

Låtens protagonist driver omkring från stad till stad, arbetslös och utan hopp om en bättre framtid. Alla löften han fått har brutits och hans hjärta är fyllt av vrede.

Ingen dålig analys över kriminalitetens orsaker egentligen men knappast något glädjepiller. Och “Livet är en fest” handlar ju egentligen om att livet inte alls är det.

I den amerikanska valrörelsen 1984 försökte den Ronald Reagan göra Springsteens “Born in the U.S.A.” till sin egen.

”Amerikas framtid vilar i tusen drömmar inom våra hjärtan” sade han inför en publik i Hammonton, New Jersey. ”Det vilar i det hoppfulla budskapet i sånger av en man som så många unga amerikaner beundrar, New Jerseys egen Bruce Springsteen”.

Hoppfullt budskap?

“Down in the shadow of the penitentiary. Out by the gas fires of the refinery” sjunger berättarjaget, en vietnamnveteran uppenbart stukad av sina erfarenheter.

“I’m ten years burning down the road / Nowhere to run ain’t got nowhere to go”.

Springsteen var inte road av att kopplas ihop med den konservative presidentens kampanj och stämde således Reagan.

Under andra hälften av 60-talet bannlystes ett antal låtar med drogrelaterade texter från att spelas på radio. Bland dem fanns absurt nog Steppenwolfs Hoyt Axtonskrivna “The Pusher” där John Kay sjunger:

“I’ve seen lot of people walkin’ round with tombstones in their eyes, but the pusher don’t care if you live or die. God damn the pusher.”

Tycker ni att det låter som drogpropaganda?

För säkerhets skull förtydligar sig John Kay på slutet:

“If I was president of this land, I’d declare total war on the pusherman”.

Om man ska komma till något slags slutsats så lutar det väl åt att vi hör vad vi vill höra. Vi lyssnar på den medryckande musiken och handviftarrefrängerna hos “Livet är en fest” och “Breaking the law” när vi vill festa. Reagan, eller kanske snarare hans rådgivare, lyssnar på den kraft som strömmar från Max Weinbergs bombastiska trummor och låttiteln på “Born in the U.S.A.” och de konservativa krafterna i 60-talets Amerika tog för givet att allt som kunde relateras till droger inom motkulturen måste vara positivt inställda till desamma.

Ralph Bretzer

Mer läsning

Annons