Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mer förfall än kärlek

Det handlar om ett äldre par i en sliten våning som ser ut att ha åldrats vackert med dem.

Den är skamfilad och inbodd men värdig, fylld av skivor, böcker, konst och var sin insutten läsfåtölj. Flygeln blänker ännu. Damen var en gång pianolärare. En elev har blivit berömd. Hon är mycket stolt. Alldeles i början av filmen går paret på en av hans konserter.

”Amour” utspelar sig i Paris men fortsättningsvis nästan enbart i denna våning där ljuset fortfarande flödar in över köksbordets smulor men Anne har blivit sjuk. Hon sitter i rullstol, med ena sidan av kroppen förlamad. Geroges tar ömsint hand om sin älskade. Trots att hon tycker att livet inte är värt att levas halvt.

Enligt titeln borde filmen handla om kärlek. Anne och Georges forever. In i döden. Det finns några tillfällen, när de är tätt intill varandra därför att han måste lyfta henne, som det känns oändligt imtimt.

Men det är kärleken som den ser ut i filmens nu; hur den sett ut tidigare i deras liv får bara skymta.

Mer funderar man över åldrandet, över kroppens förfall, över att bli någon annan – som någon annan tvingas byta blöjor på. ”Du är en elak gammal gubbe”, säger en av de timavlönade vårdarna till Geroges och kammar Annes hår med riviga tag.

Österrikiska regissören Michael Haneke kan väl sägas vara känd för ganska svårflörtade filmer med starka inslag av våld och har nu överraskat med denna särdeles vardagliga skildring, allmänt prisad och vinnare av Guldpalmen i Cannes.

Till saken hör förstås de två huvudrollsinnehavarna, senioren Jean-Louis Trintignant, född 1930, fortfarande lika snobbig trots stapplande gång, och Emanuelle Riva som alltså 85 år gammal Oscarsnominerats för sin insats. Bådas spel är obeskrivligt imponerande. Och det är väl kanske just det som gjort intryck, att de agerar så väl när de gestaltar parets relation under förändring.

Men jag känner mig ändå främmande inför filmens bild av hur balanserat slutet möts. Det luktar aldrig rengöringsmedel och engångshandskar. Jag vet inte om det är de förfinade franska kretsarnas fel, eller rätt och slätt ett romantiserande.

”Amour” är den sortens omsorgsfullt omständliga film som lämnar frågor i stället för färdiga svar. Problemet är nog att jag inte riktigt kommer överens med Hanekes frågor.

Bodil Juggas