Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Metoo: "Vi delar samma erfarenhet av mäns händer på våra kroppar"

Annons

Tidningarna fylls med indignation över mäns sexuella överfall på kvinnor, nätet fylls med bedrövliga berättelser, minnen av mäns våld mot kvinnor. Det heter Me Too, Jag också.

Vi delar samma erfarenhet av mäns händer på våra kroppar, mäns ord i våra öron – samma förnedring, samma skam för mot männens makt kan vi inte freda oss.

Media frossar i Me Too för sex och våld (i synnerhet i samband med kändisskap) säljer bra. Ingenstans – inte på ledarsidan, inte i krönikor eller reportage ställs frågan "Varför?". Varför våldtar män kvinnor, varför slår män kvinnor? Ingen journalist tar i frågans strukturella grund där manssamhället underordnar kvinnor och överordnar män till den grad att männen anser sig ha rätt till kvinnors kroppar som varenda kvinna innanför och utanför Me Too kan vittna om. Patriarkatet kallas det och mäns rättigheter och makt visar sig än en gång vara så strukturella, så normaliserade att de blir odiskuterbara. Problemet som är både ett samhällsproblem och ett folkhälsoproblem som kostar mer än vi vågar tänka på, oskadliggörs genom individualisering – några enstaka namngivna får sig en läxa och så kan allt fortsätta som förut; det som kallas kvinnohat.

Mäns våld mot kvinnor tar sig uttryck i sämre villkor på alla nivåer och i alla sammanhang – varje dag fylls tidningarna av beskrivningar på fenomenet, och den överraskning som mött Me Too är rena hyckleriet. Enda sättet att få slut på mäns våld mot kvinnor är jämställdhet; män och kvinnor samarbetar mot målet där männen erkänner kvinnors mänskliga rättigheter genom att lämna ifrån sig halva makten till kvinnorna.

Lena Thomsson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare
Annons