Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mikael – alkoholist redan i tonåren

/
  • GICK SNETT TIDIGT. Mikael tror att hans destruktiva liv med missbruk och kriminalitet hade kunnat bromsas om han hade blivit placerad i ett familjehem tidigare. ”För redan  i åttaårsåldern var jag så fylld av hat mot vuxenvärlden, jag hatade mina föräldrar”, berättar han.

Mikael provade alkohol första gången när han var åtta år.

Som 17-åring längtade han varje dag efter nästa redlösa fylla.

– När jag stannar upp är jag ändå jävligt stolt över mig själv, säger Mikael, som nu varit nykter i 20 månader.

Annons

Vi träffas hos Unga Kris i Gävle, som har blivit en fristad för Mikael, som nu har fyllt 21. Hit vänder han sig när han behöver prata eller få hjälp att hantera sina känslor. Det är en välformulerad och sansad kille i andra ändan av soffan. På utsidan syns inte ilskan han bär inom sig eller såren från barndomen. Men när han börjar berätta träder en annan bild fram, en bild som det gör ont att ta del av. Det här är Mikaels historia.

Han växte upp i ett litet samhälle i Hälsingland med föräldrar som missbrukade.

– Mamma och pappa har väl lugnat ner sig, de dricker fortfarande, men det var otroligt ofta då, när jag var liten. De drack ganska mycket, berättar han.

Han kunde vara ute hur länge han ville på kvällarna, speciellt om det var fest hemma. Hans första egna erfarenhet av alkohol fick han som åttaåring.

– Jag hade stulit vin av mamma. Vi var några i min ålder och ett ganska stort antal 15–16-åringar som vi umgicks med, och vi stod utanför och tjuvrökte och drack det där vinet.

Vad tänker du i dag om det?

– Det jag tänker när jag ser en åttaåring i dag är att man är jäkligt liten.

Som tioåring åkte han in på ungdomshem, och var borta hemifrån under veckorna. Han vet inte varför det blev så, men vet att han var rätt bråkig i skolan, och att det var stökigt hemma. På ungdomshemmet umgicks han med äldre barn vilket inte var så lyckat.

– De lärde ju ut ännu mer. Det var en jädra tuff tid i livet och jag försökte passa in. Det är nog egentligen det värsta frihetsberövandet jag har varit med om, säger han.

Så fort han kom tillbaka hem fortsatte det destruktiva livet. Som 14-åring blev han för första gången tagen av polisen, när han satt och drack öl vid den gamla fontänen på Stortorget i Gävle. När han blev straffmyndig fick hans beteende konsekvenser, som att stå i tingsrätten åtalad för skadegörelse och olaga hot. Han hade problem i skolan och var utåtagerande.

– Jag har slagit alldeles för många. Ett tag var jag så hatisk att det spelade ingen roll om jag var full eller hade tagit något. Jag slog nog folk för att jag inte hade något att göra... Så jävla patetiskt, säger han och lägger huvudet i händerna.

– Jag har alltid haft problem att hantera ilska. Jag har inte kunnat hantera en situation, ta ett nej. Jag fick inte lära mig det hemma.

När insåg du att du hade alkoholproblem?

– Det var nog innan min första behandling när jag kände att jag hade ett sådant sjukt behov av att dricka varje dag.

– Jag var 17 år och när det blev vardag för alla andra ville jag parta. Jag drack tolv bärs bara för att kunna somna.

– Jag hade någon tjej under den tiden, men helt plötsligt var hon borta för att man festade på och var ute och gjorde dumheter i stället för att vara med henne.

En del vänner fick också nog, och här började en process hos Mikael som efter fyra eller fem behandlingar har lett till att han nu lever nykter.

I 17-årsåldern kom han till ett familjehem som kom att betyda mycket för honom. Under sitt senaste återfall ställde han till det så han inte fick vara kvar.

– Det var jobbigt, för de var bra. Man fick en kram utan att mamma och pappa var dyngraka. De sa att de tyckte om mig. Och jag hade sårat dem.

Mamman i familjehemmet ringde upp och han minns inte vad hon sa, men han minns hur det kändes.

– När det bryter igenom gör det fruktansvärt ont. Hon började gråta. Hon blev väl som en mamma för mig och betyder jävligt mycket fortfarande.

Den senaste behandlingen fick han i Gävle. Här finns också Unga Kris, Kriminellas revansch i samhället, som har varit en stark stöttepelare för Mikael på hans väg mot ett nyktert och skötsamt liv. Där får han stöd och uppmuntran att ta nästa steg. Sedan ett par månader tillbaka har han börjat studera, för att i lugn takt läsa in grundskolan. Efter en tid i ett utslussboende har han nu en egen lägenhet. Han har också återfunnit en gammal passion – för fiske – och drömmer om en framtid som fiskeguide.

Hur är livet nu?

– Det är bra. Jag ska inte sitta och klaga, men det är väl som det är att vara människa. Det är på en jämn nivå i det stora hela och det är skönt, för jag kan hantera mer och mer.

– Bara för att jag är nykter är jag ingen supermänniska som går och är tacksam varje dag, men när jag stannar upp är jag ändå jävligt stolt över mig själv, för det har inte varit lätt.

Om du tänker tillbaka nu, finns det någonting som hade kunnat göra skillnad för dig tidigare i livet?

– Att jag hade fått komma till ett familjehem tidigare. För redan i åttaårsåldern var jag så fylld av hat mot vuxenvärlden, jag hatade mina föräldrar.

Har du försonats med dem nu?

– (Suck) Jag blir fortfarande osams med min pappa, det är bara två veckor sedan jag bad honom att aldrig ringa igen. Jag har inte försonats med allt som har hänt, men jag kan leva med det.

Fotnot: Mikael heter egentligen någonting annat.

Annons