Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Militärt smygsamarbete med Väst

Annons

Sverige hade länge ett topphemligt militärt flygförband som tränades för samarbete med USA och Natoländerna Danmark och Norge enligt avslöjanden i den nya boken ”Den dolda alliansen” av Mikael Holmström (Atlantis förlag). Jag deltog själv i slutet av 1950-talet i samarbete med brittisk militär på svenskt område. Det grundlades redan under andra världskriget och fortsatte i hemlighet under kalla kriget utan vederbörliga parlamentariska beslut. Inte heller har det i efterhand granskats av konstitutionsutskottet.
Längs fjällkedjan i norr, på svensk mark förlades norsk-brittiska underrättelse- och sabotagestationer. Svenska samer hjälpte till som transportörer och vägvisare i raider in till tyskockuperade Norge. Från dessa hemliga baser sändes per kortvågsradio aktuella väderdata som var förutsättningen för brittiska bombningar längs nordnorska kusten och konvojtrafiken till Murmanskområdet. Från januari till augusti 1945 var också en amerikansk flygstyrka med 10 Dakotaplan under befäl av överste Bernt Balchen stationerad i hemlighet på Kallax (Luleå) för luftlandsättningar i tyskockuperade Nordnorge. Brittiska signalspanare tilläts också1944/45 att från Ottenby fågelstation bedriva sin verksamhet riktad mot tyska raketförsök på andra sidan Östersjön.
Sverige hade vid krigsslutet förlorat kontakten med de agenter som placerats ut i Baltikum. I stället började man rekrytera och utbilda nya agenter som skulle hålla ögonen på ryssarna där. Den första gruppen nya agenter steg iland 1949 i Litauen från en gammal tysk torpedbåt. Nya grupper följde efter både hösten 1949 och våren 1950. Vi samarbetade därvid med Storbritannien. Sovjet visste hela tiden vad som pågick och åtskilliga agenter blev dödade i eldstrid strax efter landstigningen. Andra blev fängslade och tvingades upprätthålla radioförbindelser med beslagtagen radioutrustning och falska uppgifter till Sverige. Sverige blånekade till pågående spionage när det avslöjades men tvingades senare falla till föga.
Däremot var länge den signalspaning mot Sovjet som byggdes upp av Sverige framgångsrik. Deras radarsystem var viktigt att kartlägga inför amerikanska bombraider mot sovjetiskt område. För att öka räckvidden i svensk radarspaning monterades apparaturen på tvåmotoriga Dakotaplan (DC3). Den tekniska utrustningen tillhandahölls av USA. I gengäld levererade Sverige spaningsresultaten. Överste Wennerström kände i detalj till uppdragen varför det inte var någon större konst för ryssarna att skjuta ned ett av planen 1952. Ett efterspanande Catalinaplan blev också nedskjutet men besättningen räddad av närbeläget fartyg. Det dröjde dock inte länge förrän de svenska spaningsflygningarna över Östersjön återupptogs.
Organisationen – ”Stay behind” nämnd i Holmströms bok var en kvalificerat hemlig motståndsrörelse i händelse av rysk ockupation och byggdes upp av CIA-agenten Bill Colby i samarbete med Tage Erlander med flera i början av femtiotalet. Jag kom själv med försvarets godkännande 1959 att tas i anspråk för samarbete med Storbritannien i dessa frågor.
Där fanns sedan 1930-talet en högt ansedd brittisk organisation (BSES – British Schools Exploring Society). Syftet var att stimulera elever på landets framstående internatskolor att bedriva fältforskning. På expeditionerna var ledarna vetenskapsmän och officerare. I organisationsledningen var höga officerare från världskriget samt kungahuset. Det var en stor ära att bli utvald. Under kalla kriget var målen flera gånger Nordkalotten (Island, Spetsbergen, Nordnorge, svenska Lappland och t o m det politiskt känsliga Nordfinland.) Medföljande officerare kunde samla in militärt viktig information och samtidigt få lokalkännedom från framtida tänkbara krigsskådeplatser.
Själv var jag radiotelegrafist och medlem i en meteorologisk grupp. En annan grupp under ledning av två artilleriofficerare åstadkom en detaljerad karta över en högplatå, som råkade vara den enda tänkbara platsen för luftlandsättning i stor skala. Vid anflygning från väster var platån hotad av ofta förekommande fallvindar, som kunnat krossa materiel och fallskärmshoppare. Detta fenomen studerade min grupp.
I expeditionen 1959 ingick även en ”kapplöpning” mellan en av våra grupper och en grupp marinsoldater från ett brittiskt hangarfartyg i en norsk fjord. Ett möte skulle ske på norsk/svenska gränsen. Kapplöpningen gjorde det möjligt att ange exakt hur lång marschtid denna bakväg ur Sverige fordrade och lämpliga platser för gömda materieldepåer.
Som student i Uppsala blev jag kontaktad av SÄPO som ville ha uppgifter om expeditionen. Jag blev förbluffad när jag förstod att svensk militär hade gett tillstånd till aktiviteter som SÄPO saknade insyn i. Det är ett mönster som går igen i flera fall av hemlighetsmakeri. Riksdagen har uppenbarligen också ofta hållits ovetande.
Naturligtvis måste detaljer i somlig krigsplanering förbehållas en trängre krets för att fungera men beslut om allianser och militärt samarbete med visst land tillhör inte precis de detaljer som tjänstemän har befogenhet att besluta om stick i stäv mot officiell utrikespolitik. Trots att jag kan betecknas som anglofil sedan ungdomen och tillhör en släkt som utvandrat till Australien/Nya Zeeland och där deltagit som frivilliga i båda världskrigen, Boerkriget, Korea och Vietnam anser jag att spelreglerna för svensk utrikes- och säkerhetspolitik måste följas även beträffande Natoländer och i vår tid.
Vad säger Juholt?

Karl-Yngve Åkerström, pensionerad militärpsykolog

Mer läsning

Annons