Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Miljömålen kräver ny syn på markägande

Den skogspolitik riksdagen för 20 år ställde sig bakom, och som innebär att målen om hög virkesproduktion och skydd för den biologiska mångfalden ska ges samma tyngd, har misslyckats.

Annons

Beträffande virkesproduktionen går det bra – avverkningarna ligger numera på nivåer som tidigare ansågs omöjliga att nå. Beträffande den biologiska mångfalden sammanfattade Skogsstyrelsen läget i sin årsbok 2011: ”När det gäller miljökvalitetsmålet Levande skogar bedöms gapet till att uppnå målet fortfarande vara stort, trots att många bra åtgärder genomförs.”

Skälet till att avverkningarna slår rekord samtidigt som miljömålet spricker är inte att skogsnäringen, skogsmyndigheter etc. befolkas av sällsynt giriga och naturvårdsfientliga personer som bara tänker på pengar. Förklaringen är helt enkelt att medan skogsägaren har starka ekonomiska skäl att öka virkesproduktionen innebär naturhänsyn i stort sett enbart ökade kostnader. För naturvård i skogslandskapet handlar nästan alltid om åtgärder som begränsar virkesuttaget och försämrar lönsamheten. Den markägare som struntar i miljöhänsynen tjänar helt enkelt mera pengar än den som värnar naturvärdena.

Denna typ av målkonflikter mellan enskilda och samhälleliga mål brukar lösas genom lagstiftning, ibland förstärkt med ekonomiska styrmedel. Så icke i skogen. När det gäller skogstillväxten är markägare enligt lag skyldiga att bruka sin skog så att återväxten av ny skog säkras. Beträffande naturhänsynen finns i stort sett inga regler. Istället gäller devisen "frihet under ansvar".

Bortsett från ett par, tre specialkrav saknar skogsvårdslagen regler som hindrar en markägare från att t.ex. hugga ned ett biologiskt värdefullt trädbestånd. Skogsstyrelsen kan utfärda särskilda, detaljerade förelägganden, baserade på skosvårdslagen naturvårdsparagraf, SVL 30 §, för t.ex. en enskild avverkning. Men förelägganden får inte vara så ingripande att "pågående markanvändning på berörd del av fastigheten avsevärt försvåras" (regeringsformens formulering), vilket i praktiken innebär att myndighetens möjligheter att ställa krav är minimala. Vill myndigheten gå utöver denna ”hänsynströskel”, kan markägaren kräva ersättning av staten motsvarande 125 procent av marknadsvärdet hos den skog man vill skydda. (Till saken hör att ”hänsynströskeln” sänks ju större avverkningen är, dvs. ju större hygge, desto lägre krav på naturhänsyn!)
I de fall markägare brutit mot Skogsstyrelsens förelägganden har de dessutom inte i något enda fall dömts till några straff.

Konsekvensen av detta system är att respekten för lagstiftningen försvagats. Enligt Skogsstyrelsens utvärdering steg 2000-2010 andelen avverkningar som inte nådde lagstiftningens miniminivå från 20 till 37 procent, medan andelen som klarade kraven med råge sjönk från 40 till 25 procent. Skogsnäringens organisationer har för sin del hävdat att de lagstadgade kraven inte är relevanta från miljösynpunkt och att det därför inte gör så mycket om markägarna struntar i lagen, men oavsett hur det ligger till med detta illustrerar Skogsstyrelsens statistik konsekvenserna av att det är ekonomiskt fördelaktigare för skogsägarna att strunta i hänsynsreglerna än att respektera dem.
För att klara miljömålet i 1994 års skogspolitiska beslut ("Skogen skall brukas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd") krävs, enligt de analyser som bl.a. Skogsstyrelsen presenterat, att i runda slängar 20 procent av skogsmiljöerna lämnas orörda. Drygt hälften av denna areal måste undantas i biologiskt representativa, geografiskt välfördelade och sammanlänkade reservat, medan resten kan lösas om man i det aktiva skogsbruket tar tillräckligt stora och relevanta naturhänsyn.
Skyddsformerna fungerar delvis som kommunicerande kärl: Ju större hänsyn i det brukade landskapet, desto mindre reservatsarealer krävs. Och tvärtom: Ju sämre hänsyn, desto större reservatsarealer krävs.

För måluppfyllelsen är det likgiltigt om tyngdpunkten läggs på reservat eller på bättre hänsyn. Samhällsekonomiskt är däremot skillnaden dramatisk. Att bilda reservat är dyrt och minskar det möjliga virkesuttaget. Ju större del av målet som kan klaras på de brukade arealerna, desto lägre blir den samhällsekonomiska kostnaden.
Som framgått är nuvarande regelverk snarast riggat för att maximalt driva upp kostnaderna. För att vända utvecklingen krävs att dagens nyliberalt inspirerade politik, som systematiskt belönar de markägare som struntar i miljömålen, överges för en politik som främjar naturhänsyn i det reguljära skogsbruket. Några förslag:
- Inför obligatoriska krav om att spara ett visst antal grova, äldre träd eller en viss volym virke per ha vid varje avverkning och spara större ridåer längs sjöar, vattendrag och våtmarker. Detta kan göras utan att ändra regeringsformens ersättningsregler.
- Ändra antingen regeringsformen så att Skogsstyrelsens möjligheter att kräva hänsyn stärks eller inför en allmän naturvårdsavgift som skogsägarna slipper betala om de förbinder sig att sköta sin skog åtminstone i nivå med certifieringssystemet FSC (som redan omfattar halva skogsmarken).

- Gör skogsnäringen medansvarig för att finansiera skogskyddet så att näringen får motiv att ändra sin verksamhet i syfte att begränsa reservatsbehovet. En variant skulle kunna vara en temporär avgift på virkesförbrukningen vid större skogsindustrier, sågverk och biobränsleeldade energianläggningar för att delfinansiera inköp av ytterligare reservatsmark tills dess miljömålet i skogen uppnåtts. Ju starkare näringen satsar på bra naturhänsyn och på att bidra till ett relevant och tillräckligt stort nätverk av reservat, desto snabbare kan avgiften avskaffas.

Målet måste vara att klara miljömålet med så små negativa effekter på virkesproduktionen som möjligt. För det krävs en ny syn på markägarnas ansvar.

Magnus Nilsson, journalist och miljökonsult
Författare till rapporten "Minimera reservatsarealen" utgiven av tankesmedjan Arena Idé (www.arenaide.se).

Mer läsning

Annons