Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Birgitta Lundblad

Gävle har förlorat en framstående lokalhistoriker. 82-åriga Birgitta Lundblad har lämnat oss efter en kort tids sjukdom och i slutfasen av ett arbete med en omfattande Norrlandet-historik. Närmast anhörig är dottern Susanne i Stockholm.

Annons

Birgitta växte upp på Söder i Gävle. Pappan, Sven Lindh, arbetade i Börjessons järnhandel vid Centralplan och mamman Elsa tog hand om Birgitta och hennes bror. Efter realexamen vid läroverket 1953 och med sikte på arbetsterapeutyrket tog hon kurser och praktiserade inom textil och hemslöjd, med fokus på vävning, samtidigt som hon arbetade som kontors- och kanslibiträde på Gävle sjukhus. Efter ha genomgått yrkeskurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter i Örebro fick hon 1964 tjänst som arbetsterapeut vid Södertulls sjukhus i Gävle. 1967-1972 arbetade hon som chefsarbetsterapeut på Gävle sjukhus. Från 1972 var hon chef för Landstinget Gävleborgs hjälpmedelscentral, vars tillkomst hon bidragit till. Under 1980- och 1990-talen arbetade hon deltid med utredningar för först Handikappinstitutet och sedan Socialstyrelsen.

1970 gifte hon sig med Per Lundblad (1924–2012), en flyg- och naturintresserad köpman, som arbetade i familjeföretaget Londoner-Bazar vid Stortorget. Birgittas bakgrund i arbetsterapi har följt henne genom livet där vävning och sömnad upptagit en stor del av hennes fritid. Den pedagogiska erfarenheten har nyttjats såväl i deltidsarbete som arbetsterapilärare i Umeå och Luleå på slutet av 60-talet som i hennes uppskattade föreläsningar och debattinlägg gällande Gävles kulturhistoria.

På 90-talet tog intresset för det senare överhanden och som pensionär har hon lagt all sin kraft och energi på de storartade och faktaspäckade bokprojekt som hon framöver kommer att bli hågkommen för. Hon började med en skrift om Bobergs fajansfabrik i Gävle 1996, gav tillsammans med sin bror Lars Lindh ut en praktbok om stadsarkitekten Hedin 2007, om Engeltofta 2008, om kakelugnar i Gästrikland och Hälsingland 2011 och om Villastaden i Gävle 2015. Med brodern som medarbetare grävde hon djupt i arkiv, i familjealbum och i annat äldre släktmaterial och fördjupade befintlig kunskap om miljöer, bebyggelse, industrier, hantverk, konsthantverk och släkthistoria.

Bekymrad över bebyggelseutvecklingen på Norrlandet ville hon bevara områdets historia för eftervärlden, och med en lokal grupp till hjälp hann hon långt i arbetet med en ny bok. Det skulle ha inneburit något av ”varvet runt” efter barndomssomrarna i en stuga i Utnora. Förhoppningen är att boken ändå ska kunna slutföras – men i avsaknad av Birgittas djupa förtrogenhet med ämnet, hennes grundlighet, envishet och stilistiska förmåga. ”Killgissande”, icke kontrollerade uppgifter framförda med stor självsäkerhet, avvisades strängt.

Gävle kommun gav henne ett honnörstipenium 2010 men missade att ge henne sitt kulturpris. Gästriklands kulturhistoriska förening belönade henne 2008, och 2015 fick hon, ”för sina mångåriga forskningsinsatser som inneburit ett ovärderligt tillskott till kunskapen om Gästriklands historia”, Hedvig Ulfsparres minnesgåva av Gästriklandsfonden.

Barbro Sollbe