Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Gun Rosenberg

Gun Rosenberg, Gävle, har avlidit i en ålder av 94 år. Närmast anhöriga är barnen Peter, Margreth och Nina med familjer.

På ålderns höst kunde Gun då och då utbrista: "Mina promenader ner på stan betyder väldigt mycket för mig. Jag får röra på mig, men det är mest att jag träffar så många bekanta på vägen".

På väg från hemmet på Brunnsgatan utmed södra Kungsgatan var hon omisskännlig. Det blekröda, långa håret syntes på håll, käppen fanns vid behov och när samtal inleddes var det med ett vänligt och intresserat tilltal. Fanns det något ärende att uträtta var det ofta på biblioteket eller i bokhandeln. Särskilt givande blev promenaden om någon medelålders person gav sig tillkänna ungefär så här:

– Hej Gun! Känner du igen mig?

– Det är klart jag gör. Den klassen glömmer jag inte. Svenska och tyska, eller hur?

Eller:

– Det är klart jag gör. Furuviksbarnen 73–78, eller hur?

Gun började sin lärarbana när grundskolan tog form och lärarbristen var som störst i början på 60-talet. Hon undervisade i huvudsak på högstadiet i språk, först på Stigslundsskolan och sen på Stora Sätraskolan. Högstadieelever passade henne väl och hon var orubbligt säker i det som utmärker skickliga lärare: djupa ämneskunskaper, tydligt ledarskap och förmåga att se och möta den enskilda eleven. Hon tillhörde de driftigas skara och fortbildade sig ständigt. Var det inte kulturpedagogik, kunde det vara sommarkurser i Danmark, Tyskland eller England. Flera år ägnade hon skolans internationalisering med studieresor till Kuba och Tanzania. Skolresorna var legio och Paris favoritmålet. När teman i litteratur förbereddes under ferierna var hemmet belamrat med boktravar. I princip skulle varje elev möta en individuellt anpassad läsupplevelse, allt för att öppna det så avgörande läsintresset. Lägligt nog var hon en snabbläsare av rang.

Yrkesidentiteten var stark, men det var i mötet med Furuvik som mycket av hennes vuxna liv formades. Det var i Furuvik hon 1942 mötte sin blivande make Bodo West. Som blott 17-åring var hon i Furuviksbarnen danspartner till denna betydligt äldre och världsvana artist. Det var genom Furuvik och Bodo som världen öppnades genom resor och möten med artister från när och fjärran. Det var i Furuvik som den unga trebarnsfamiljen kom att tillbringa somrarna från början av 50-talet. Furuviksbarnen blev en sann familjeangelägenhet. Bodo hade huvudansvaret för det praktiska genomförandet, men bakom fanns Gun, från första planeringsstadiet till säsongens sista föreställning. De tre barnen Peter, Margreth och Nina var naturligtvis alla furuviksbarn.

När Gun gick i pension började ett skede i livet som hon återkommande beskrev i tacksamma ordalag och som hon fann djupt meningsfullt. Hennes livslånga intresse för människor och relationer fick en ny orientering när storfamiljen växte. Mot de tio barnbarnen riktades all tänkbar kärlek, omsorg och tid. Hon höll rätt på allt som rörde barnens liv, från födelsedagar till vilka kamrater som fanns i deras närhet. Lyhört läste hon av personligheter och stämningar för att möta varje individ på ett unikt sätt. Så småningom skulle 16 barnbarnsbarn bli föremål för hennes uppmärksamhet. Och självklart skulle bokintresset föras vidare. Rörande och fin var synen av barnbarnsbarnens alla bokpaket julen 2019, hennes sista jul.

Hans Hultin, svärson