Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Gunnar Folke

Ännu en duktig ”brukspojke” har gått ur tiden. Gunnar Folke gick bort den 31 januari 2020 94 år gammal, efter uppväxt i Hagfors och livstids karriär i Sandvikkoncernen, där han pensionerades 1990 som vice vd inom stålrörelsen. Han sörjs närmast av sin son Björn med maka Anki, samt sambon Sally Nygren.

Uppväxten i Hagfors präglades av brukslivet och friluftsliv gärna i skog och mark. Gunnar hade läshuvud och tog studenten i Kristinehamn 1943 och läste vidare på KTH Bergs med examen 1949. Han fick omedelbart anställning vid laboratoriet i Hagfors Järnverk. Där fick han uppmuntran till att studera vidare vid MIT Boston USA, vilket ledde till en Masterexamen 1952.

Gunnar träffade sin Majlis, född Zetterberg, när hon arbetade som sekreterare i Hagfors. De gifte sig 1952 och fick 1958 sonen Björn. Han föddes blind men föräldrarna kunde hjälpa honom till utbildning och därmed arbete. Hans fru Anki är ett stöd.

Majlis var viktig för Gunnar, men hon gick tyvärr bort redan år 2000. Gunnars skolkamrat och vän Erik Nygren avled redan 1985. Gunnar och Eriks änka Sally fann varandra. Hon bodde i Fagersta efter Eriks bortgång men flyttade till Sandviken där Gunnar trivdes med vänner och natur och bodde kvar långt efter sin pensionering. Långfärdsåkning på Storsjöns is tillhörde hans nöjen, men även skidåkning, svampplockning etc i Gästriklands skogar. För några år sedan valde de att sälja sitt stora hus i Sandviken och flytta till Lidköping där en av Sallys döttrar bor.

Gunnar lockades till Sandviken 1956 och hans karriär blev spikrak. Efter några år på Stålforskningen blev han driftsingenjör. Han utsågs till projektledare och chef för en kritisk investering, nämligen extrusion av höglegerade rostfria rör. Detta ledde till att han 1965 utnämndes till överingenjör och ansvarig för hela den varma bearbetningen inom ståldivisionen. 1969 tillkom ansvar för etablering av produktion vid lämpliga utländska dotterbolag. Sandvik hade börjat leverera till kärnkraftindustrin. När en fabrik skulle byggas i Tyskland fick Gunnar ansvaret.

Undertecknad var projektledare och fick nära kontakt med Gunnar. Jag fick uppleva hur lätt han var att samarbeta med och förstår varför han fick allt större befattningar. 1973 blev han chef för Sandviks stålförsäljning och 1981 ansvarig för all produktion inom Sandvik Steel och tillika vVD för detta affärsområde.

Gunnar var rättrådig, behaglig och mycket släktkär.

Per-Olof Eriksson (fd VD för Sandvik) och Gunnar Ljunggren (systerson)