Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Missförstånd, censur och kultur

Annons

Försäkringskassan, lyhörd för regeringens nya påbud och beslut om hårdare tag mot sjuka, tolkade intentionerna i den nya lagen och skickade brev till den dödssjuka Anna Olsson i Uddevalla, och 70 000 andra, med ett konkret besked: Du är snart utförsäkrad.

Kanske före dödsdagen, kanske efter. Ett sätt att minska ”utanförskapet”. Kassan hade läst på och tolkat lag, inga tveksamheter där. Blott döden befriar den sjuke från kassans byråkrati, svinaktigheter och totala okänslighet. Med en enda reservation, tjänstemännen gör bara sitt jobb. Som alla byråkrater, genom alla tider.

Reglerna formuleras av regeringen och skrivs under av ministern, den ständigt sig ursäktande och missförstådda Christina Husmark Pehrsson, en av högerns mer militanta ministrar.

Några timmar senare har hon fått fason på kassan; allt var ett missförstånd. Kassan skriver om och skickar nya brev. Anna Olsson har rätt till ersättning, ingen bortre gräns. Ersättning livet ut, för den döende. Husmark Pehrsson tvår sina händer; de nya moderaterna vill ju så väl.

Dagens läsövning 1: ”Försäljningskontrollen spiller bevisligen över i en åsiktskontroll som får de anställda att slå huvudet i taket”. GD analyserar Systembolaget, eller om det var ”monopolsystemet”.

Dagens läsövning 2: ”Detta är en ren arbetsmiljöfråga och ... syndikalisterna tar (inte) ställning för eller emot försäljningen av porr”. Arbetaren, syndikalisternas utmärkta tidning, är inte emot porr men för censur. Så måste en kampanj mot ”herrtidningar” tolkas; de har fel budskap, eller om det var ideologi, och bör därför inte få säljas, åtminstone inte på OK Q8 i Piteå.

Nu är de bortplockade.En fin, facklig framgång.

 

Men att så många instämmer i syndikalisternas kamp för att bojkotta tidningar som inte passar eller rymmer fel budskap, eller om det var att de profiterar på unga tjejers och killars dumhet, är aningen oroande. Sitter åsiktsfriheten så trångt?

 

Och SAC och lokala moralister och censurivrare kämpar på: Hela Piteå skall göras till ”porrfri zon”. Åh, ett storstilat, rentvättande projekt.

Men det kräver nersläckning av några tv-kanaler, bortplockande av fler tidningar än Slitz och Café, importförbud av, låt oss säga ganska många utländska magasin. Och hjälp från FRA för att spåra upp allt snusk som ilar fram i internetkablarna. Men verklig moralisk upprustning kräver detta av oss. En ung skribent i min egen tidning hugger till med ”neandertalarväsen” som karaktäristik åt alla som ger henne ”krypningar”. Hon rekommenderar totalt försäljningsstopp för Slitz och Café, två tidningar som inte passar in, de har fel bilder, fel texter och fel budskap. Förbjud därför. En ofrivillig historielektion.

 

De här tidningarna är faktiskt usla, enfaldiga, nedsättande och på det hela taget oläsliga; infantilt täcker väl det mesta av innehållet. Men förbud? Censur? Det är så korttänkt att man får krypningar.

 

Jag sänder nya hälsningar till FRA: Går Fredrik Reinfeldt att lita på? Med det humöret? Är inte Maud Olofsson en fara för hela den svenska företagsamheten? En gång ville Jan Björklund skicka svenska soldater till Irak, en gest av solidaritet med USA, president Bush och kampen mot terrorismen. Är det förenligt med de värden FRA slår vakt om? Göran Hägglunds parti tycker inte om homosexuella, påven och Apoteksmonopolet. Är det uppfattat?

Åke Söderman, s-ordförande i Sandviken, tycker att jag spär på ”främlingsfientligheten” genom att skriva ut några alternativa tolkningar av vad som hänt, eller inte, i röran kring Battal Batti.

Nå, Söderman får väl glädjas över att Batti är rentvådd, hans släktingar förenade, att den gråtande 26-åringen återförts till den varma kurdiska gemenskapen och att ingen fälldes för knivskärningarna.

 

Ett befriande budskap från tingsrätten; när alla skyller på alla når inte rätten längre än att friskriva.

 

 

Och att alla inblandade viftade med nyslipade knivar, trots knivförbudet här i landet, var väl ett olyckligt kulturellt förbiseende.

 

Men den som utdelade det-nära-dödenhugget kan ändå andas ut, liksom Söderman och hela Battis släkt. Inget brottsligt, i juridisk mening.

Jag vet inte alls vad som hände, eller lika lite som Åke Söderman. Men några knivskars, minst en allvarligt. Den som pekade ut orkade inte hela vägen. Ett sorts sammanbrott i tingssalen.

Flera anonyma samtal till redaktionen ger en komplex bild av det lokala kurdiska samhället och den överensstämmer inte med Battis version, som Söderman oreserverat ansluter till.

Jag, som spär på ”främlingsfientligheten”, har extremt svårt för knivar. De kan döda. Men att ingen dog var väl bra.

Jag lämnar nu Batti och återupptar snart min stenhårt kritiska granskning av det lilla ruttna parti som önskar sända Batti och hela hans släkt åter till Kurdistan eller Irak. Jag fick ett upprop i brevlåda, med en bild av den lokale ledaren. En prydnad för sitt parti.

 

Några timmar i Boulognern en varm kväll; husmorsgymnastik, picknickar, dykande måsar, glittrande vatten, lekande barn, solande vuxna, huvuddukar. Ett kulturellt allemanssamhälle.

 

Mer läsning

Annons