Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Misslyckandet

Vi visste redan från början att det var dömt att misslyckas. Ändå lät vi ekonomerna övertyga våra politiker om att försöka förvandla offentlig sektor till bolagskoncerner. Resultatet ser vi nu.

Annons

En havererad offentlig sektor som svämmar över av administration och olika mätmetoder. En offentlig sektor där de anställda ägnar allt mer av sin arbetstid åt att jaga pinnar i rätt kolumn i stället för att utföra de arbetsuppgifter de utbildats till.

På måndagens DN debatt skriver ordförandena för tre av våra offentliga, och viktigaste, yrkesgrupper om verkligheten efter införandet av NPM, New public manegement, den ekonomiska teori som var tänkt att frälsa offentlig sektor.

Genom att förvandla patienter, elever och medborgare till kunder skulle den tröga offentliga sektorn ta efter den privata sektorn och bli ett under av effektivitet. Nej. Det blev inte riktigt så.

Ordföringarna för Lärarnas riksförbund, Polisförbundet och Läkarförbundet är eniga i sin kritik. I dag styrs verksamheterna mer av administration än någonsin. Skola, sjukvård, polis är översållade av administrativa måsten.

För lärarna tar dokumentation och administration i dag en allt större del av arbetstiden. Skolverket gjorde nyligen en kartläggning av grundskollärarnas arbetstid som visade att ungefär en tredjedel används till att undervisa eleverna. Resten av tiden går åt till annat, inte minst administration. Tid från lärarnas egentliga uppdrag: som vi kanske bör påminna om är att undervisa våra barn.

För läkarnas del har NPM inneburit att pinnar räknas istället för att tid ges med patienter. För att få ta del av slantar ur den så kallade kömiljarden räknas endast nybesök, inte återbesök. Något som enligt läkarna själva har inneburit att sjuka trycks undan för att nybesöken ska hinnas med. Läkarnas ursprungliga uppdrag, att ge den som har störst behov av vård företräde, är inte längre självklart.

För polisernas del innebär yrket i dag en administration utan dess like. För att bevisa för uppdragsgivarna (politikerna) att verksamheten är effektiv har polisarbetet i dag lett till en mätningsiver som tar stor tid från de egentliga arbetsuppgifterna, att förhindra och lösa brott, att skapa trygghet för medborgarna.

Så. Ska vi ha det så här? De tre ordföringarna tycker det inte.

De tre vädjar nu till politikerna att de måste våga låta bli att luta sig mot ekonomerna och statistikerna och i stället börja lita på professionen, på lärarna, på läkarna och på poliserna. De bjuder därför in regering och opposition till samtal om hur professionens roll i det offentliga kan återupprättas.

Förhoppningsvis lyssnar politikerna på professionen. På lärarna, på läkarna, på poliserna.

För skola, sjukhus och polis är inte företag. De är livsviktiga delar av ett fungerande samhälle. Livsviktiga verksamheter vi inte bör leka affär med.