Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mördarjakt i kantarellskogen

/
  • DJÄVULSKT YRKESSKICKLIG. Håkan Nesser vet hur en intrig ska vävas, efter snart två decennier som deckarförfattare. ”De ensamma” tillhör inte topparna i författarskapet men är ändå en gedigen Nesser-deckare.

Annons

Håkan Nesser har för vana att, likt förebilden Ian McEwan, låta en dramatisk, avgörande händelse i en människas liv vara mitten i romanens centrifug. Ögonblicken som skiljer dåtiden från all framtid, som ändrar förutsättningarna för ett liv och som för alltid ändrar allt.

I ”De ensamma” tror man länge att det är en dödsolycka som inträffar under en svampplockningsutflykt på 70-talet, där gamla vänner från studenttiden i Uppsala har en återträff med olyckligt slut. En av dem faller ner från ett stup. De andra hör att hon skriker något, ett ord med ett långt Ö. Döden? Mördare?

Många år senare hittas en man död nedanför samma stup. Liket visar sig vara pojkvännen till kvinnan som föll första gången.

Någon centrifug är inte att tala om i Nessers senare alster, om intrigen någonsin har snurrat i rasande fart i hans romaner, som oftast puttrar på i sakta mak. I ”De ensamma” är han mer som en farfar som lojt snurrar runt sina karaktärer i en snurrgunga.

Det långsamma, reflekterande, är förvisso sympatiskt med Nesser, en hängmattsprosa – han ligger ner och skriver, vill jag minnas att han berättade under ett författarbesök i Gävle för många år sedan – som är att föredra framför pinsamma försök att skriva Ellroyska på svenska. När Nesser är på humör kan han perfekt avväga det lätta handlaget med ett tyngre innehåll, i sämre stunder har han ett kåserande tonfall hämtat från dagspressens namn och nytt-sidor.

Nåväl, bristerna till trots är Håkan Nesser ett av få uthärdliga sällskap bland den föga geniala skaran av svenska kriminalförfattare, och 600 sidor Nesser är ett par hundra för mycket, men om det hade varit samma omfång Läckberg hade jag känt mig nödgad att klaga hos facket på orimliga arbetsförhållanden. ”De ensamma” är inte lika bra som ”Berättelse om herr Roos”, men trenden är tydlig – Nesser är bäst när poliserna håller sig på avstånd.

Och i stora delar av romanen står polisen Gunnar Barbarotti åt sidan, medan läsaren istället får följa de tre unga parens väg mot miserabla vuxenliv, med i synnerhet skildringen av en bussresa i Östeuropa som höjdpunkt.

Håkan Nessers lätthet i skrivstilen maskerar intrigens raffinemang. Den avgörande händelsen visar sig inte vara dödsstörtningen i svampskogen, utan går tillbaka längre än så. Efter snart ett par decennier som mordgåtekonstruktör märker man av en viss trötthet hos honom, men också en djävulsk yrkesskicklighet. Lättheten maskerar också existentiella metaforer, till och med i en prosaisk svampskog.

”När man är ute och ska plocka svamp är det ju idiotiskt att gå och leta på samma ställe. Oftast börjar man i små grupper om två eller tre, men medan man strövar runt i skogen ser man liksom automatiskt till att skaffa sig ett eget revir. Man glider ifrån varandra och efter tio eller femton minuter är man ensam.”

I livet, liksom i kantarelljakten, letar vi ensamma. n

Annons