Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mordet i läroverket

Som Gävlebor har vi fått lära oss att en känd författarinna en gång bodde i det gamla vackra huset vid Engelbrektsgatan 2 – i hörnet mot Staketgatan. Agnes von Krusenstjerna flyttade dit 1902, när hon var sju år gammal, och bodde där till 1909 då pappa Ernst pensionerades som chef för Hälsinge regemente och familjen drog vidare till Stockholm.

Annons

Agnes blev en av sin tids stora svenska författarinnor och hennes minne vårdas sedan 1996 av ett litterärt sällskap med säte i Gävle. Hennes barndomshem kallas i dag för Krusenstjernas hus och den breda gångväg som löper genom den närbelägna Stadsträdgården har i mer än tjugo år burit namnet Agnes von Krusenstjernas allé.
Men i samma hus – ja, till och med i samma rum – bodde långt senare en annan kvinna som på sitt sätt blev en ännu mer framgångsrik författarinna. Hon hette Dagmar Lange och trots att hon var filosofie doktor i litteraturhistoria formulerade hon sig nog inte lika väl som sin företrädare i grosshandlarvillans gamla barnkammare. Men hon blev riksbekant som deckardrottningen Maria Lang och räknat i antalet läsare var hon nog faktiskt ett par nummer större än vår omhuldade Agnes.
Med start 1949 skrev Maria Lang en bok om året i flera decennier och de drygt 40 titlarna trycktes alltid i stora upplagor. De handlar om kriminalromaner av den lite gammalmodiga sort som kallas pusseldeckare och varje gång är det den stilige och skarpsinnige kriminalkommissarien Christer Wijk som efter 16 eller 18 kapitel lyckas trassla upp den invecklade intrigen och få stopp på mördaren.

Dagmar Lange var född i Västerås 1914 och växte upp i den lilla staden Nora, som fick heta Skoga när den användes som mordplats i flera av hennes böcker. Efter studentexamen 1933 studerade Dagmar nordiska språk och litteraturhistoria i Uppsala och Stockholm. Det ledde till en lång yrkesbana som lärare och under en period tjänstgjorde hon som rektor vid en skola i Stockholm.
Ännu i slutet av 1930-talet hade kvinnor svårt att få jobb som lärare på gymnasienivå. Men när andra världskriget mullrade igång blev många män i vapenför ålder inkallade till militärtjänst och välutbildade kvinnor rekryterades som vikarier. Det var på så sätt Dagmar Lange vårterminen 1940 fick en tillfällig tjänst vid Gävle högre allmänna läroverk, som Vasaskolan hette på den tiden. Och det var under dessa månader hon hade adress Engelbrektsgatan 2.
Att flytta till Gävle passade henne utmärkt. En ung man som hon lärt känna vid Stockholms högskola tjänstgjorde som officer vid I14 och de båda promenerade omkring i Boulognerskogen under ljusa vårnätter eller åkte till Furuvik och roade sig. Dessutom hade hennes bästa väninna från ungdomen, konstnärinnan Kristina Jöred just flyttat till Gävle tillsammans med sin man Pelle som fått anställning på stadens postkontor.

I sin memoarliknande bok ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang”, från 1985 bedyrar författarinnan att tillvaron på skolan i Gävle ”var en alltigenom stimulerande och positiv erfarenhet”.
I en intervju två år senare gav hon dock en lite annan bild av sin korta tid på stadens läroverk. Så här berättade hon då för Gefle Dagblads Ylva Suneson:
”Det var en pojke som blev anklagad för en förfärlig sak, att han skulle ha gjort inbrott och stulit cyankalium ur skolans giftskåp. Jag kände på mig att det var fel.
Det blev ett jättekollegium om saken och där klev jag upp, yngsta vikarien, och höll ett brinnande försvarstal för pojken och krävde att det skulle läggas fram bevis. Jag hotade att polisanmäla hela kollegiet … jag blev inte särskilt omtyckte efter det.
Pojken, en prästson som nu är docent, visade sig vara oskyldig.”
Dagmar Lange nämnde inget namn men med hjälp av de ledtrådar hon lämnade och de förteckningar över gamla årskullar vid läroverket som Alf Uddholm ställt samman kan vi – likt den värste Christer Wijk – kanske ändå peka ut den gosse som så hjältemodigt räddades av den unga vikarien.
Den ende om stämmer in på beskrivningen är nämligen läkaren Bengt PontÈn som avled i somras. Han var son till kyrkoherden i Sandviken och blev med tiden docent i medicin i Uppsala och en av våra främsta plastikkirurger. Han var 17 år 1940 och tog studenten på Högre allmänna läroverket i Gävle två år senare.

Den inom lärarkollegiet i Gävle som Dagmar Lange hade svårast att dra jämnt med ska ha varit den legendariska adjunkten och högerkvinnan Karin Berglöf, född Göransson. Hon undervisade i historia och geografi men i Maria Langs andra deckare, ”Farligt att förtära” som kom ut 1950, dyker hon upp som språklärarinnan Katrin Jeppsson. Och beskrivs så här:
”Hon talade fort och en smula forcerat; överhuvudtaget fick jag den känslan att hon var en kvinna, som man aldrig skulle kunna ha det lugnt och trivsamt tillsammans med. Förmodligen var hon omkring 30 år. Linjerna i hennes ansikte var mjuka och nästan barnsliga, men de utstrålade på något underligt sätt kyla och hårdhet.
- - - Ögonen var blekblå och håret, som hon bar i en raffinerad krans högt uppe på hjässan, så blont att det nästan var vitt. Hennes dräkt var mörkblå och strikt skräddarsydd, och kjolen, vars längd inte riktigt skulle ha tillfredställt herr Dior, blottade ett par fulländat vackra ben. Katrin Jeppson, var alldeles bestämt en säregen, och inte alltigenom sympatisk person.”
Nu kanske vi inte ska ta den där karaktäristiken så allvarligt. Den stridslystna och arroganta Dagmar Lange ansågs ju inte heller vara en alltigenom sympatisk person.
”Farligt att förtära” utspelar sig i en gymnasieskola i Stockholm där Langs berättarjag Puck Ekstedt en vårtermin tillträder sin första lärartjänst. Den otrevliga Katrin ges inte en alltför stor plats i boken. Hon är inte mördaren och inte heller något av offren. Men hon är ytterst nära att dricka ett glas vatten där någon hällt i ett dödlig gift – en dos cyankalium från skolans kemisal!
Det sägs också att bokens kemilärare Torkel Alm och ytterligare några pedagoger och elever ska ha haft sina förebilder vid läroverket i Gävle 1940, men där har jag inte hört några namn.

Maria Langs deckare blev oerhört omtyckta av svenska folket. Många av böckerna har tryckts i nya upplagor och hon har översatts till flera språk. De enda som inte ständigt imponerades av hennes böcker verkar vara en del tidningars kulturredaktörer – och i viss mån litteraturdocenten Dagmar Lange.
”Att en så ihärdig och föga sparsmakad produktion riskerade att bli tämligen ojämn intresserade mig inte”, konstaterade hon efter sin 37:e bok. ”Jag fick ömsom nedgörande, ömsom uppskattande recensioner, men jag kunde inte alltid instämma ens i de senare.”
En av Maria Langs mest populära och mest kritikerrosade böcker var just den lätt Gävleinspirerade ”Farligt att förtära”. Den betecknade författarinnan själv som ”kvalificerat dålig” och hon suckade djupt över den usla intrigen ”där liken hopas på varandra”.
Maria Langs sista mord-gåta kom ut i oktober 1990. Och ett år senare dog Dagmar Lange en alldeles naturlig död, 77 år gammal.