Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mörka krafter i villaidyllen


När jag vaknar på morgonen kliver jag upp ur min nya Hilding-säng, i min sexrumsvilla, med stor tomt, precis intill skogen.

På min cykelfärd till jobbet i stan passerar jag den ena stora kåken efter den andra. Lite här och där lever fortfarande någon liten sommarstuga inklämd bland villorna.

Jag susar förbi hästhagar, ängar, Testeboån. Blommorna i blomlådorna är snyggt arrangerade. Bilarna på uppfarterna av de senare årsmodellerna och ofta flera. Fåglarna kvittrar.

På morgnarna packas barn in i bilar och skjutsas till skolan. På eftermiddagarna hörs deras stoj när de leker på gårdarna.

Till helgen ska löv krattas, garage byggas och rabatter rensas. För att inte tala om alla äpplen som måste plockas och kokas till äppelmos.

Jag bor i Norra Åbyggeby.

Inte ett miljonprogram eller människor med utländskt ursprung så långt ögat kan nå. Eller förresten, nu ljuger jag. Några grannar har finskt påbrå.

Om jag i stället säger så här; inte en människa med mörk hud och mörkt hår så långt ögat kan nå. Inte ens på min sons förskola har jag sett några barn som bryter mot lintottstrenden.

Mitt i detta har det rasistiska partiet Sverigedemokraterna ett av sina starkaste fästen i Gävle. 20,3 procent av väljarna i Åbyggebys valdistrikt röstade på SD.

Två av tio av mina grannar upplever att det finns problem i samhället som Sverigedemokraterna är lösningen på.

För mig är det en gåta. Hur kan någon som lever i den lilla lanthålan på något sätt uppleva invandringen som ett problem? Den syns inte och finns inte överhuvudtaget i byn.

Men de kanske inte valde SD för deras invandringspolitik. De kanske är missnöjda med etablissemanget. Och missnöjesröstade.

Ja kanske, men jag skulle nog tippa att de flesta av mina grannar precis som jag enbart har gynnats av det borgerliga styret med mer pengar i plånboken till oss som redan lever den svenska drömmen med villa, ­Volvo och vovve.

Jag ska villigt erkänna att jag inte på långa vägar känner alla, eller ens några, av mina grannar. Jag kan bara döma utifrån det jag ser.

Och jag ser ingen social missär, inget utanförskap, inga offer. Jag ser välmående svenska medelklassfamiljer.

Och jag blir mörkrädd. Om inte vi som har allt kan öppna våra hjärtan för människor i nöd. Inte kan dela med oss.

Vilka ska då göra det?