Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mormor var en del av en annan värld

Annons

”Tjosan min lilla fjäril”. Det är ett av hennes uttryck, ett minne nu. Eller ”spader-luder”, ett annat uttryck, som dök upp när vi satt och spelade Chicago eller Skitgubbe i köket i lägenheten strax bredvid Stenebergsparken och rökte. Mormor rökte först ena halvan av sin Gula Blend (på äldre dar la hon av med de John Silver utan filter som hon rökt sen tidernas begynnelse, eller i alla fall sen ciggen slutade heta Boy och sånt och kunde köpas styckevis) och sen släckte hon ciggen och sparade den en stund. Hon hade en röd askkopp med sån där snurrfunktion och där låg det nästan alltid en halvrökt Blend och väntade. Och vi spelade kort och mormor sa spader-luder och kliv över och kom till mig (om klöver) och kallade prinsessan Lilian för ”den där baletthoppan” trots att hon var noll rojalist och nog tyckte att Sverige skulle vara republik.

Mormor sa alltid vad hon tyckte och hon svor som en borstbindare och det är det jag sitter och tänker på just nu eftersom mormor bara ett par veckor efter sin 90-årsdag insjuknande i lunginflammation och dog, snabbt och väldigt fridfullt i sin säng på fina avdelningen Duvemåla på Bergmästargården.

Från fönstret i rummet där på Duvemåla kunde man se Staffanskyrkan. Mormor bodde hela sitt liv så att hon kunde se Staffanskyrkan, det påpekade hon ofta, alla lägenheter på Brynäs hade haft åtminstone nåt fönster åt kyrkan till. Hennes pappa hade åkeri och körde grejer till bygget, då när de byggde kyrkan.

När andra världskriget bröt ut var mormor på dans i Furuviksparken. Orkestern slutade spela för en stund, men sen tror jag faktiskt att de fortsatte dansa. Hon var mycket ute på galej, mormor, när hon var ung.

Och kommenterade högt alla möbler och grejer i filmen ”1939” när vi såg den på Royal – det var ju hennes ungdomstid.

Minnen av en mormor. I min värld är det ett stycke Gävlehistoria, eller i alla fall Brynäshistoria som försvunnit.

Inte för att min mormor var nån särskild (nej hu, det skulle hon aldrig velat bli kallad).

Men jag minns att det tog en evighet att handla (för det mesta både på Konsum och Ica som låg på torget på Brynäs) eftersom mormor hela tiden träffade människor som hon skulle byta några ord med (att hon sen vägrade att skriva listor på vad hon skulle handla gjorde förstås sitt till, vi irrade runt i butikerna för att hämta allt det som mormor i stunden kom på att hon behövde).

Hon var en del av en annan värld. En värld som inte finns längre men som vi i familjen kunde stå i förbindelse med via mormor, trots att hon de sista åren i sitt liv var dement och inte pratade så mycket.

En annan bild av mormor hittar jag i ett skåp inne i Arbetarbladets arkiv. Där är hon insorterad mellan en president och en sagoberättare/antroposof (älska den totala jämlikheten i ett bokstavsordnat arkivskåp!) och artikeln är en intervju som gjordes med mormor när hon skulle gå i pension, efter 33 år i tidningsdistributionen. Hon jobbade sex nätter i veckan och buntade tidningar, ett jobb som inte finns längre, och hon var bara sjukskriven vid två tillfällen under alla dessa år. Det var hon stolt över, det minns jag och det kan man läsa mellan raderna i artikeln. Hennes mamma jobbade som tidningsbud i en herrans massa år och det var så mormor började i tidningsvärlden; hon hjälpte min gammelmormor att dela ut tidningar som 10-åring.

Det är förfärligt länge sen nu. För min mormor var en del av en annan värld. En värld där man dansade pjäxdans om vintrarna och sa tjosan min lilla fjäril till barnbarnen och spader-luder om korten och

Det var min mormor det.

Mer läsning

Annons