Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musik det perfekta diskussionsämnet

Under de sena kvällarnas diskussioner dyker ofta intressanta samtalsämnen upp. Inte alltid förstås, ibland kan man ju råka dra upp ämnen som religion och politik (som kanske inte lämpar sig att diskuteras i vissa tillstånd), men ofta.

Annons

Man kan gärna diskutera saker som hur härligt det är att hänga i en kompis nya lägenhet, folks olika sysselsättningar, dåliga filmer, varför vissa festivaler inte känns fräscha längre, gamla lärare, huruvida man bör betrakta Gävle som en stad i norra Europa eller inte och givetvis det omfattande ämnet Musik. Just eftersom det är ett så omfattande ämne kan man snabbt också rada upp en hel massa underämnen som flitigt diskuteras under dessa tillfällen:

Gör Markus Krunegård bäst texter på svenska eller engelska? Vad kännetecknar egentligen musikstilen punk? Vem är världens skickligaste rappare? Kommer Håkan Hellström någonsin kunna göra en riktigt bra skiva igen? Är The Mars Volta det värsta man kan slå på morgonen dagen efter en fest? Och vem uppfann svensk hip hop?

Ämnena är många och kan för stunden kännas smarta, smala och obeskrivligt intressanta. En sen kväll fastnade jag och en kompis i vad som kändes som en ovanligt spännande diskussion. Jag kommer inte ihåg hur vi kom in på det men det rörde sig om något så smalt som utgivningshastighet. Alltså i vilken takt artister släpper skivor och varför.

Vi konstaterade bland annat att det nu för tiden i princip inte finns några gränser för hur länge en artist kan arbeta med en skiva, ibland flera år. Under sextio- och sjuttiotalet spelade banden in och gav ut skivor med korta mellanrum, två skivor på ett år var inte ovanligt. Bob Dylan släppte till exempel sina tre mest hyllade album inom loppet av två år (1965–66). Konsumenterna hade det på sätt och vis bättre med tanke på den höga produktiviteten. Nackdelen var väl att man fick punga ut mer pengar än nu om man ville köpa alla skivor med en artist. Å andra sidan – eftersom all musik går att få tag på gratis i dag kan jag nog på en hand räkna alla jag känner som fortfarande köper skivor. ”The times they are a-changing”, som tidigare nämnda skulle ha uttryckt det.

Huvudfrågan var givetvis med vilken hastighet det var ultimat att släppa skivor. Ska artister spotta ut skivor varje år eller jobba på en skiva i fem år för att trissa upp förväntningarna? Jakob Hellman, som ”drog sig tillbaka” efter sin succédebut dök givetvis upp i diskussionen, liksom en undran om hur popsverige hade sett ut idag om herr Hellström gjort samma sak. Och hur tråkigt är det inte med band som efter att ha gjort två skivor med ett års mellanrum tappar glöden och väntar i tre–fyra år med nästa? (läs: Franz Ferdinand).

2008 känns i och för sig skivutgivning mindre och mindre intressant. Man märker att artister söker nya vägar för att behålla intresset hos publiken. De spelar låtar live innan de spelats in, släpper gratis musik på nätet, etc.

Jag minns inte om vi kom fram till någon slutsats, men det var nog (ÄR nog) inte heller syftet med våra samtal. Fast det kändes viktigt för stunden, precis som meningslösa diskussioner (som den här krönikan handlar om, faktiskt) ofta gör.

Mer läsning

Annons