Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musik för after-ski

Annons

Sitter i en stuga i Sälen och tittar ut över backen. Nere i dalen dundrar Lady Gaga, Shakira, Kate Perry och Robyn ut över backen från liftstugan. Inget fel på musiken egentligen – utom Kate Perry då förstås – men den känns så där anpassad till skidåkning.

Å andra sidan har jag hört så fantastiskt usel musik i samband med skidresor att inget längre förvånar mig. Bara i österrikiska alperna är det än i dag möjligt att komma in på after ski och höra tonerna av tyskspråkiga 80-talshits som får Stock, Aitken & Waterman att verka högkvalitativa.

Jag minns i och för sig hur jag någon gång i början av 90-talet kom in i en alpstuga för att äta lunch och fick höra The Cure, Siouxsie & the Banshees och Sisters of Mercy. ”Va?” tänkte jag. ”Någon som är som mig har fått kontroll över cd-spelaren.”

Men det var också enda gången under en drygt 30-årig skidåkarbana jag kan minnas att jag hörde mer alternativa tongångar i samband med skidåkning (förutsatt att jag inte själv bestämde musiken).

Det får mig att börja tänka på det här med snörelaterade sporter och musik.

Ibland, när vädret är fint och ungarna inte är med, händer det att jag kör med lurar på. Då är det oftast punk i lite högre tempo som gäller. ”Sheena is a punkrocker” och andra Ramones-klassiker brukar få mig i det rätta flytet.

Utförsåkning och snowboard är ju sporter som funkar alldeles utmärkt att utöva till musik, ja, till och med bättre än utan. Men varför finns det då ingen riktig slalommusik? Skatearna har sin skatepunk, surfarna sin surfrock men var är slalomens egen stil? Jag menar, till och med fotbollen har fått sina egna, om än oftast undermåliga, låtar.

Som sport är ju faktiskt slalom inte väsensskilt från vare sig surfing eller skateboard-åkning. Både skate- och surfmusik funkar ju dessutom att åka skidor till.

Jag antar att det har att göra med den överklass-stämpel som skidsporten har utanför Skandinavien och framför allt på andra sidan Atlanten. Alternativ pop- och rockmusik mår ju alltid bäst av att ha ett under- eller utifrånperspektiv. Kanske handlar det också om att skidåkning för de flesta av oss är något man åker iväg och gör medan framför allt skateboardåkning är något man mycket väl kan göra med polarna på hemmaplan, innan man drar iväg till replokalen.

Jag fäller en stilla tår över White Stripes aviserade hädangång. Det var ett stundtals fantastiskt litet band som Jack och Meg hade. Jag kommer att sakna dem men är ändå inte odelat negativ till att de kastar in handduken. För...

...å ena sidan:

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att ett rockband jag verkligen gillar kastar in handduken och att jag själv aldrig fick se dem live.

...å andra sidan:

De senaste plattorna har knappast gått heta på min stereo på samma sätt som ”White blood cells” och ”Elephant” gjorde. Det finns ett värde i att sluta på topp och låta ett bands musikaliska arv vara så stort och vackert som det har potential till och inte låta det gå ned sig och svärtas av ett ändlöst harvande, á la Rolling Stones, med turnéer, plattor och reklamkampanjer som bara syftar till att dra in stålar.

Dessutom är det väl knappast någon risk att alltid lika produktive Jack White inte skulle låta höra av sig på ena sättet eller andra.

Ralph Bretzer

Mer läsning

Annons