Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musik och drömmar

Musik och drömmar är otroligt tätt sammanslingrade. I alla fall för mig.

Annons

Jag kan inte lyssna på musik utan att tankarna far i väg. Därför måste jag koncentrera mig något fruktansvärt när jag ska skriva en recension. En bra skiva eller konsert sveper ofta bort tankarna till helt nya platser.

Ibland är det nästan som en film spelas upp i skallen. Som när jag lyssnade på Anna Franks debut eller när jag hör Frida Hyvönen (hon kommer hit! Missa för guds skull inte det! Många gånger har Sveriges kritikerkår rätt nämligen).

Drömmar och musik hör också ihop på mer konkreta sätt.

Många drömmar och önskningar man har i livet handlar om musik. Vilka band man vill se. När och var.

Vi har väl nästan alla en önskelista på konserter vi vill se någonstans där i bakhuvudet. Den trängs där tillsammans med andra listor. Kanske på drömresor, personer man vill träffa, bilar man vill köra, hundar, utmaningar…

En sådan lista förändras så klart. Från år till år, kanske till och med dag till dag. Är med största sannolikhet ytterst individuell. Vissa lägger säkert ned stor tankemöda på att utforma den. Andra ingen alls och många är nog till och med omedvetna om sina önskningar.

Trots att den varierar från person till person vågar jag påstå att det finns ett fåtal musiker som dyker upp lite oftare än andra. Inte bara för att det är stora utan för att det är kända för att bjuda på makalösa upplevelser.

Vi kan kalla den för kanon, eller arketyplistan.

Själv har jag prickat av några av dem (tror jag). Bob Dylan och Neil Young tog jag i ett nafs på Roskilde, 2001. Blondie (som kanske är mer av en outsider) prickades av i på Storsjöyran i somras. Det var säkert inte deras bästa spelningar. Den med Blondie var rent av dålig, men ändå var det mäktigt att se Debbie Harry på skyhöga klackar sjunga några av pophistoriens bästa låtar.

Med äldre band och artister känns det helt enkelt som att det är bäst att passa på. Kan vara sista dagen de knallar runt bland oss. Sista gången de spelar i Sverige.

Någon som lika gärna kunde ha sjungit sin sista refräng för länge sedan är Courtney Love, så jag är glad att jag såg Hole på Hultsfreds Hawaiiscen.

Det återstår många på min lista och några riktiga giganter finns med bland dem. Dolly Parton vill jag se så klart. Missade henne i somras och ångrar lite att jag inte ansträngde mig mer för att få en biljett. Nu hoppas jag att hon kommer tillbaka å det snaraste.

Till sommaren får jag i alla fall kryssa för den man som kanske finns med på flest listor. Som jag skrev tidigare så är det nog några som är lite mer frekventa än andra och Bruce Springsteen är en sådan tror jag. Det är bara att titta på hur snabbt biljetterna går, varje gång.

 

Bäst:

Hello Saferide och Frida Hyvönen till Gävle – Våren 2009 är redan maxad, kan det bli bättre?

Mia och Klara – tv:s roligaste par

 

Sämst:

Allt med P3. Skränigt, brist på innehåll, tråkiga topplistor, trist musik...

 

Mer läsning

Annons