Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Albumrecension: Greybeards - "Longing to fly"

/

”Longing to fly” är ett mästerverk i relation till bandets tunna CV, skriver Sofia Juvel.

Annons

Det är nästan två år sedan jag såg Greybeards för första gången. De nyblivna studenterna hade just varit ute på en två veckor lång turné i en husbil som de hade gått back på, ”men det var det värt” kommer jag ihåg att de sa på scenen i Svenktoppen Nästa. Killarna hade den där avundsvärda energin som bara ett band som fortfarande tror att de kan ta över världen besitter. De bjöd på en rockfräsare som slaktade all konkurrens och jag vet att jag tänkte att det här var början till något stort.

Så hur låter det såhär ett par år senare? Energin, viljan och drivet finns fortfarande där. Greybeards är ett liveband och har sin största utmaning i att visa det även från studion. Tyvärr inleds ”Longing to fly” lite tamt. Det är först vid spår fyra, ”Take the fight”, som jag känner igen den där explosiviteten. En Foo Fighters-riffig och punkig dänga som borde staka ut riktningen för bandet. En tanke som stöds ytterligare i utmärkt riviga ”Eversince” och mörka ”Burning man”. Greybeards är öppna med att idolerna i Foo Fighters står för en stor del av inspirationen och precis som Dave Grohl är talangen Olle Westlund som bäst när han får vråla lite.

”Longing to fly” är ett mästerverk i relation till bandets tunna CV. Med de varierade och starka melodierna har de ett låtmaterial som piskar de flesta svenska amatörrockarna långt upp i åldrarna. Det är också kvittot Greybeards saknat för att ta sig an Sverige och världen och skaffa sig det de saknar; erfarenhet. Både av musikbranschen och av livet.

Det ska bli spännande att se var de är om två år.

LÄS MER:

Mer barbecue än kokain för Greybeards

Sveriges Radio: Greybeards vann Gävleborgsfinalen av Svensktoppen Nästa

Mer läsning

Annons