Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ann-Sofie från Gävle gör hyllad ep-debut

/
  • Storslaget. Min stora sorg, det vill säga Ann-Sofie Lundin från Gävle, tar musiken på största allvar nu. Den självbetitlade ep:n, som släpptes förra veckan, har fått fin kritik.

Det är nåt motsägelsefullt över Min stora sorg – eller Ann-Sofie Lundin som hon egentligen heter, artisten från Gävle – hon är glamour och vemod samlat i en person.

I dagarna släpptes hennes hyllade ep-debut.

Annons

Det är gråregnigt och Ann-Sofie Lundins hand är kall, men hennes uppenbarelse är helt anslående: turkosgrön kort jacka, fladdriga svart- och vitrandiga byxor och på kilklacks-kängorna glänser röda fjädrar. På huvudet har hon en Lady Gaga-keps.

Så har hon en stylist också, och en fotograf.

– De är som mitt band, förklarar hon.

Det går alltså inte att komma ifrån att lägga märke till hur Ann-Sofie Lundin ser ut. Hon vill det inte heller.

– För första gången tar jag allting på väldigt stort allvar; jag säger att jag satsar högt och vill inte sticka under stolen med att jag vill det här seriöst. Jag har lagt ner jättemycket jobb på varje spelning, säger hon och förklarar att det handlar om att våga göra det riktigt storskaligt – varför ska man annars hålla på, liksom.

Och engagemanget ska inte bara märkas i att musiken är genomarbetad, utan i allting runtomkring. Det visuella är viktigt, säger hon.

– Jag har alltid varit bra på att förmedla stämningar – det där som är svårt att sätta ord på, säger hon och berättar att hon jobbar med teater också, och har gjort musik till teaterföreställningar och att hennes föreställning ”Om hon var en kille skulle jag vara kär i henne”, som tidigare spelats på Uppsala Stadsteater nu i höst ska spelas i Umeå.

Men just nu är det den självbetitlade ep:n som är i fokus. Ann-Sofie Lundin berättar om releasefesten på Färgfabriken i Stockholm, där hon bor.

– Det kom 300 personer, det var helt overkligt mycket människor där. Jag stod bara och skrattade när jag såg det. Det var jättefint, säger hon och berättar att hon hade med sig fem tjejer på körsång då.

Min stora sorg har funnits i ett par år. Men Ann-Sofie Lundin har spelat musik sen tonåren. Hon och David Lehnberg (numera The Deer tracks) började spela ihop redan på högstadiet och i gymnasiet åkte deras band Leiah på flera Europaturnéer.

– Att vara 17 år och på turné i Tyskland och Österrike... Det var verkligen helt sjukt roligt.

Senare var Ann-Sofie Lundin ena halvan av duon Idiot kid, Linus Lutti var den andra. När de la ner blev det plötsligt läge för Ann-Sofie Lundin att börja göra musik på egen hand. Debut-ep:n släpps på vinyl (och förstås digitalt) och på ena sidan är sångerna helt sakrala i sitt uttryck: ”de (...) är det mest nakna, sparsamma, men ändå blytunga jag hört på svenska på länge”, skrev Arbetarbladets hänförda recensent.

Texterna är poetiska och samtidigt väldigt personliga.

– De är rakt på sak, på mitt sätt; det var det här som kom. Men jag har förstått att folk tycker att de är väldigt öppna och personliga. Men det är ingenting som jag har tänkt ut nåt smart kring. De är ungefär som min dagbok, säger Ann-Sofie Lundin.

– Jag tycker om när det känns väldigt nära och ärligt – det blir samtidigt väldigt allmängiltigt, säger hon och förklarar att hon blir väldigt glad över att hon kan beröra, eftersom hon själv är så lätt berörd och tycker om att bli det.

Min stora sorg handlar inte om sorg, säger hon. Uttrycket står för nånting stort, dramatiskt och mäktigt menar hon.

Och kanske är det därför de där sparsamt, sakrala, vemoidgt laddade sångerna enkelt blir till dansremixer på vinylens andra sida. Min stora sorg finns i klubbtappning, och Ann-Sofie Lundin har gjort ett gäng såna spelningar i Stockholm.

– Då har jag backtracks men spelar synth och tummor och sjunger och dansar.

Ambitionen nu är att komma ut och spela i resten av landet – än så länge är ingen Gävlespelning bokad men Ann-Sofie Lundin är förstås pepp på att komma till sin gamla hemstad.

Mer läsning

Annons