Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kent får publiken att explodera

/
  • Kent kan. Helheten är över förväntan när Kent spelar i Gävle igen, ja det är bättre än förra gången, tycker På Gångs recensent.

”Du frågar mig om jag är med från början”, inleder Joakim Berg Kents första Gävlespelning på precis två år.

Annons

Det är inget jag faktiskt gör eller behöver göra eftersom han och de andra bevisligen är med – nya textrader för att tillfredsställa klicken längst fram, videoprojektioner som heter duga på en 375 tums skärm (förmodligen deras bästa hittills) och ett sanslöst discogroove. Det är inte bara öppningslåten ”Taxmannen” i ett nötskal, det är även lite av ett signum för hela konserten.

Efter några låtar är det precis som förra gången dags för ett inbitet Kent-fan att ropa efter ”Revolt III”, men revolutionen uteblir eftersom Kentarna, som de själva säger, blivit för gamla. I stället får vi ”Vinternoll2” och ”Sjukhus”. Tack för det! Detta är ett av få symptom på ålderdom som herrarna Mustonen, Berg, Sköld och Sirviö uppvisar ikväll. De känns piggare än förra vårturnén, även om Berg ibland har lite svårt med texten. Han lyckas till exempel slarva bort en av den nya skivans allra bästa textrader i nämnda ”Sjukhus”.

Som sagt är det där ändå petitesser när helheten är över förväntan. Även om låtarna från ”Röd” bara utgör en tredjedel av showen är de själva stommen. ”Töntarna” spelas tidigt med en mullrande bas som borde ha utsänt vibrationer ända till Bomhus. Martin Sköld är svettig och förmodligen lycklig när han får vrida på sina moduler. Utöver dessa får vi givetvis ”Musik non stop”, ”Kärleken väntar” och ”Ingenting” men även godbitar som ”Chans”, ”Sundance kid”, ”På Drift?” och en fantastisk version av ”Vy från ett luftslott” där Joakim Berg utstrålar sån känsla både med sitt kroppsspråk och sin röst att allt är förlåtet.

Lyckligast blir man ändå av att iaktta publiken. Säga vad man vill om en del av Kents mest uttjatade hits, men faktum kvarstår att det är otroligt svårt att klaga när man får iaktta och vara en del av den stående publiken som formligen exploderar tillsammans då ”Krossa allt” förvandlas till ”Dom andra”.

Kent försvinner efter de avslutande raderna ”Det vi har ska aldrig dö”. Det tror inte jag heller. På återseende.

Annons