Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pekka Kuusisto hade full kontroll

Vem har sagt att klassisk musik måste vara seriös, stel och uppklädd? Kvällens solist och ledare Pekka Kuusisto visade att det minsann går lika bra att vara lös och ledig.

Annons

Han gjorde ett härligt intryck på mig redan då han tillsammans med orkestern intog scenen, för han kom in i skjorta och byxor och med ena handen lite nonchalant i byxfickan. Men hans violinspel var allt annat än nonchalant. Han frammanade de härligaste och ibland de märkligaste ljud ur sin violin, och noterna verkade han mest ha som prydnad. Att han har haft rollen som spelande ledare i orkestrar tidigare var tydligt. Full kontroll på alla stämmor och lika mycket spel inåt orkestern som utåt publiken bevisade det.

Kvällens första verk involverade dock inte Kuusisto. Zoltán Kodálys Danser från Marosszék framfördes av brass och slagverk i arrangemang av orkesterns egne bastrombonist Torbjörn Lundberg. Harmoniken var kompakt och samtidigt polerad. Stilen nästan lite modernistisk ibland, och spelevinkelaktig ibland. Det var inte så dansant men otroligt spännande med tyngd och härlig dynamik.

Kordály bidrog starkt till Béla Bartóks intresse för den ungerska folkmusiken, och folkmusiken skulle bli en viktig ingrediens i Bartóks komponerande. Detta var hur tydligt som helst i hans Rumänska folkdanser. Och även i Divertimentot senare i programmet fanns folkmusikaliska sekvenser, liksom den taktfasta bordunen i viola och cello. Divertimentots andra sats var väldigt dämpad. Möjligen anades en viss oro inför emigrationen till USA.

Det som dock var kvällen clou var Mozarts Violinkonsert nr 3 i G-Dur. Under ett år (1775) hann Mozart med att skriva fem violinkonserter, men sen måste han ha tröttnat på den genren för det blev inga fler. Av dessa är det de tre sista som blivit mest populära.

I den 3:e konsertens Adagio fanns en del klanger som måste ha ansetts ”orena” eller konstiga under Mozarts tid. Dessutom hördes denna kväll en del annorlunda klanger som jag inte tror kommer från Mozarts penna. I stället var det bevis för Kuusistos personliga vurm för improvisationer. Och i Mozarts Divertimento släppte han riktigt loss i de snabbare partierna, vars tempo var lika sprudlande och sprittande som kompositörens komiska operor.

I de två extranummer Kuusisto bjöd på märktes också en kärlek för spelmansmusik. Hans version av ABBAs Arrival, fick mig att fundera över om Benny Andersson redan från början tänkte att deras musik skulle låta lika bra i spelmansskrud som i popdito.

Slutligen uppmärksammades att av de 32 som spelade i orkesterns stråksektion denna kväll var 18 kvinnor. Gjorde det någon skillnad för slutprodukten? Absolut inte, men det är skönt att någon vågar bryta mansdominansen inom symfoniorkestervärlden.

Bodil Proos

Mer läsning

Annons