Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Winnerbäck mötte en exalterad publik

/

Jag har verkligen försökt förstå fenomenet Lars Winnerbäck. Lyssnat på låtarna och läst de få intervjuer som finns publicerade med honom.

Annons

Tittat på Magnus Gerttens turnédokumentär ”Solen i ögonen”, en film som är en lång Golgatavandring där Lars Winnerbäck gång på gång suckar oförstående inför sin egen framgång och envetet intygar att så här var det ju inte tänkt att det skulle bli.

I en av intervjuerna berättar Winnerbäck om hur han gick på Cirkus Scott när de kom till Linköping när han var barn. Och hur de, som en del av föreställningen, började plocka ner barn till rampljuset på manegen. Alla andra barn ville bli utvalda, medan Winnerbäck sjönk ihop i sin stol och var fullkomligt vettskrämd för att skulle släpa upp honom på scenen. Jag slöt mig till att det var en nyckel till hans framgång. Det svenska kynnet tilltalas av en närmast självutplånande blygsamhet. Vem ska vi utse till national-rockstjärna? Självklart: han som minst av allt ville bli det!

Nästa steg i det här märkliga forskningsprojektet är såklart att se en konsert med honom. Det har visserligen skett tidigare, för länge sen, då Lars Winnerbäck spelade förband på en studentpub i Linköping. Det lämnade inga outplånliga intryck. Gasklockorna är naturligtvis något helt annat. Jag ställer mig längst fram vid scenkanten, med entusiasterna. Och får genast en andra nyckel: svenskens förkärlek för allsång. Alla omkring mig verkar kunna varenda textrad, och de sjunger så högt de förmår. Under de första låtarna, som Lars Winnerbäck sjunger helt akustiskt med gitarr framför ett skynke, tystnar han ofta och tittar leende på publiken, som liksom tar över hela sånginsatsen.

När skynket faller står redan bandet därbakom. Det är väldigt effektfullt. Och sedan behöver Winnerbäck bara säga i ett mellansnack att ”det här med Gasklockorna, det har blivit något av en favorit för oss, verkligen…” för att publiken ska börja tjuta av glädje och skandera: ”Vi älskar Lasse (klapp-klapp-klapp-klapp)!”.

Musiken lämnar mig fortfarande rätt frågande, även live. Kanske hör de som står runt omkring mig adrenalinframkallande boogie där jag bara hör fyrkantig och lite baktung rock. Kanske hör de rockpoesi där jag mest hör ett osorterat flöde av rabblande text med en hel del plattityder. Det är ”inget nytt under solen”, ”den enes bröd, den andres död”, ”ta aldrig nåt för givet” och ”jag är en av alla dom som ser nåt svårt i dessa jämngråa vinterdagar”. Jag menar, det är inte Springsteen direkt. Men tydligen frikopplar raderna någonting i hjärtana på alla dem som står och sjunger runtomkring. Och det är något fint i det.

Det allra bästa med den här konserten är konsertupplevelsen i sig, själva ritualen. Det är mysigt som fan att stå i det här publikhavet, omgiven av allomslutande kärlek.

Mer läsning

Annons