Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När kapitalet fick makten

/
  • Finansminister Kjell-Olof Feldt och hans statssekreterare (senare finansminister) Erik Åsbrink var tillsammans med riksbankschef Bengt Dennis den trojka som enligt historieböckerna planerade och genomförde avregleringarna på finansmarknaderna under 1980-talet. Avregleringar som fick enorma följder.

Annons

Det är finansminister Kjell-Olof Feldt som har bett honom att slå sig ner. Han vill berätta något viktigt. Han har bestämt sig för att slopa regleringarna för kreditmarknaderna i Sverige.

”Men just som jag började tro att han tänkte säga nej till hela idén reste han sig och sade: Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting.”

Citatet kommer från Kjell-Olof Feldts memoarbok ”Alla dessa dagar”. Det är en viktig pusselbit i svensk politisk historia. Det beskriver vad som sedan kom att kallas för ”Novemberrevolutionen”. Det är också en viktig påminnelse om hur avregleringarna på finansmarknaden skedde över våra huvuden, till och med över statsministerns huvud.

Feldt fick igenom sitt förslag, resten av regeringen informerades inte förrän samma dag avregleringarna skedde.

Avregleringarna innebar att bankerna plötsligt fick låna ut hur mycket pengar de ville. De fullkomligt vräkte ut pengar över svenska folket, ett folk som glatt köpte hus, bilar och dyra kapitalvaror. Skuldsättning blev en nationalsport. Dessutom avreglerades valutamarknaden vilket innebar att pengar formligen strömmade ut ur landet. Så gick det som det gick. Bubblan sprack. Bankerna gick omkull, tusentals företag gick i konkurs och därefter följde massarbetslöshet. Feldt skriver själv att misstaget han gjorde var att underskatta styrkan i de krafter som släpptes loss. Jo. Men då var det liksom redan för sent.

Effekterna av avregleringarna ledde till något mycket allvarligt. Åtminstone för de medborgare som hade satt sitt hopp till socialdemokratisk politik. Enligt tidigare statsminister Ingvar Carlsson (i filmen Novemberrevolutionen) var avregleringen en avgörande orsak till att socialdemokraterna kände sig tvingade att byta ekonomisk strategi. Från att prioritera kampen mot arbetslöshet, till att prioritera kampen mot inflation. Jämviktsarbetslösheten var född. (Även kallad NAIRU) Denna doktrin säger att ett land måste ha en viss nivå av arbetslöshet för att hålla nere löner och inflation. (December 2011 var den 6,5 procent i Sverige enligt Konjunkturinstitutet.) Det här innebär rent krasst att alla regeringar sedan Novemberrevolutionen har kämpat för att inte arbetslösheten ska sjunka för lågt, och att snacket om full sysselsättning bara är kosmetisk rappakalja.

Det handlar om ren borgerlig politik, en politik som vissa socialdemokrater har köpt med hull och hår. NAIRU är inte en naturlag, utan en ekonomisk teori som har lika många påhejare som motståndare. Att låg arbetslöshet per automatik innebär hög inflation är inte sant. (Dessutom skulle vi klara oss bra med några procent högre inflation under en begränsad tid.) Många ekonomer har på sistone pekat på bristen av bevis för att NAIRU-teorin fungerar. Däremot är vetskapen om vad hög arbetslöshet gör med ett samhälle väldokumenterad: Klyftorna ökar, brottsligheten ökar, barnfattigdomen ökar.

Människor offras – för en ekonomisk teori.

Så behöver det inte vara.

Det här att nationalekonomi är krångligt och tråkigt tror jag är något som de som tjänar på att systemet ser ut som det gör har hittat på. (Läs finansvärldens män och högerekonomerna.) Detta för att inte vanligt folk, sådana som du och jag, och statsminister Palme, ska ställa för många obekväma frågor. Vi bör borsta av oss och sätta fart, och ställa alla krångliga, dumma, obekväma frågor vi kommer på. Och vi bör inse att den ekonomiska politiken inte är ödesbestämd.

Vi kan ta makten över sysselsättningen och finansmarknaderna tillbaka.

Annons