Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När kommer nästa våg politiska sånger?

Annons

Nu har det gått några veckor sedan valet och ett chockat Sverige verkar ha vant sig vid tanken på att Sverigedemokraterna tagit plats i riksdagen. Det blir glesare och glesare mellan protestaktioner på gator och torg. Aftonbladets Vi Gillar Olika-kampanj ges inte lika mycket utrymme i spalterna längre.

Den sittande regeringen får fortsätta med sin inhumana politik när det gäller utförsäkringar av svårt sjuka människor. Rik blir rikare, fattig blir fattigare.

Det är i nuläget som Sveriges musiker verkligen borde höja sina röster. Det är i nuläget en ny svensk våg av sanningssägande punk, progg eller vilken annan musikstil som helst har ett guldläge att bli ett tungt namn för de svaga, de sjuka, de arbetslösa. Ett nytt Hoola Bandoola Band, ett nytt Ebba Grön, en ny Cornelis.

Ifall de etablerade artisterna som Kent eller Per Gessle inte vågar riskera sina karriärer är det bara att hänvisa till utländska artister som vågat satsa. Peter Gabriel hade varit etablerad i närmare tio år när han skrev ”Biko”, en klassiker som beskrev hur sydafrikansk apartheidpolis slog ihjäl Stephen Biko. De som varit på en konsert och upplevt den sången kan intyga att de där tiotusen nävarna som knyts och höjs i outrot som aldrig tar slut, publiken som står kvar och sjunger fastän det är tomt på scenen, är ett starkt gemensamt NEJ mot överhögheten. Bruce Springsteen har alltid vågat vara kritisk mot USA:s politik, liksom Steve Earle som fick ett helvete efter att ha skrivit ”John Walkers Blues” där han skrev om en amerikafödd talibanterrorist.

Drömmen vore ju att Ebba Grön skulle ge sig ut på vägarna igen, men det är troligare att vi får nya hungriga band. Politisk reggae finns det redan i Sverige, men det behövs en svensk Woody Guthrie, en singer/songwriter som med små personliga historier om kvinnan som måste sälja sin lägenhet efter att ha blivit utförsäkrad, mannen som tvingas till Arbetsförmedlingen dagen efter cellgiftsbehandling eller flyktingfamiljen som kastas ut ur landet trots trolig arrestering och tortyr vid ankomsten hem.

Människoöden är alltid starkare än statistik, procent, siffror och diagram.

Med dagens teknik kan vilket oetablerat band som helst lägga ut sina politiska sånger på internet utan att oroliga skivbolagsdirektörer ska lägga sig i och släta över allt det kontroversiella som några arga ungdomar skapat i en svettig replokal. Och det som är bra på internet kan länkas vidare och bli den lilla snöbollens förvandling till lavin.

Sverige har fyra svåra år framför sig och visst måste mainstreammusiken också få finnas kvar, alla behöver lite lättviktigt solsken i sina liv. Men nog borde det komma sånger om Sverige av i dag ur den här mörka tiden också.

Och lek med tanken att någon etablerad svensk artist verkligen ställer sig på barrikaderna: Darin sjungandes ”We shall overcome”, Marie Serneholt göra en svensk version av Dylans ”Hurricane”, The Ark kasta glamelegansen överbord och vråla fram ”Staten och kapitalet”.

Det om något vore artistiskt civilkurage. Musik är en maktfaktor som kan förändra, jag vill verkligen tro det.

Mer läsning

Annons