Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När man textar tv så gäller det att...

Annons

SVT har, som en del kan ha uppmärksammat, haft en del besvär med att få textningen att fungera emellanåt. Tydligen har textmaskinen varit lite grinig på grund av buggar i ett nytt system. Ordet ”textmaskin” fick mig alltid tidigare att tänka på någon sorts professor Balthazar-inspirerad apparat som sprutade ur sig text när så behövdes. Men i verkligheten rör det sig alltså om datorer, textfiler och inte minst alla undertextare (däribland jag) som ska översätta den myriad av program som visas varje dag.

Undertextning skiljer sig en del från vanlig översättning. En normal engelsk text blir ofta 10–15 procent längre på svenska, medan tv-textningen i stället måste kapa bort ungefär en tredjedel av det som sägs. Utrymmet på två rader med max 37 tecken i varje (inklusive mellanslag) tillåter inte några längre utläggningar eller tjusiga formuleringar.

Det gäller att välja ut det viktigaste och komprimera ihop det i lagom långa bitar. Språket blir ett slags hybrid mellan tal- och skriftspråk som ändå ska vara så grammatiskt korrekt som möjligt. Synonymordboken och småord som ”ju” och ”väl” är tacksamma hjälpmedel för att korta ned meningar.

Sedan ska man ju helst hinna läsa textremsorna också. En rad bör ligga inne i tre sekunder och två rader i minst fem sekunder. Tyvärr kan folk hinna säga otroligt mycket på kortare tid än så, vilket medför att mycket dialog måste kortas ned eller tas bort helt. Vanligt, icke-manusbundet, tal är sällan så där rakt på sak som man skulle önska. Jag menar... Ofta är det...blir det så att...eh...meningar typ, liksom ser ut, skulle kunna se ut så här...om man skriver dem.

Skämt, ordvitsar och rim är inte alltid lika roliga att översätta som att höra. Har man tur så går det att kombinera både innehåll och humor även på svenska, men ofta får man ta till mer eller mindre krystade lösningar. Jag imponeras av dem som översätter ”Flight of the conchords” och där får tampas med humor, rim och sång – samtidigt.

Den största utmaningen är nog ändå att tittaren sitter med facit framför sig. Om man förstår originalspråket blir det lätt att märka om något är konstigt med textningen. När man väl börjar tänka på det så är det otroligt att man över huvud taget hinner se vad som händer, höra dialogen, läsa texten och förstå sammanhanget samtidigt och omedvetet.

Även om texten inte är direkt störande (om man är van med den) så känns det som att det borde vara möjligt att kunna välja om man vill ha text eller inte. Men med tanke på de teknologiska ”framsteg” som digitalboxen hittills har inneburit är väl chansen liten att det skulle fungera ordentligt. Textning är väl inte alltid perfekt, men det kunde ju ha varit värre. Blotta tanken på dubbning gör mig skräckslagen.