Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När s miste sin majoritet blev det läge för samarbete

Björn Frankson är känd för Arbetarbladets läsare. Som ledande moderat och oppositionsråd har han kämpat mot en stabil vänstermajoritet, utan större framgång. Hur orkar man? Jag bad honom skriva något om det här. Det blev ett antal artiklar som vi publicerar under sommaren.

Kennet Lutti

Annons


Då var Håkan Vestlund ks-ordförande och Gunilla de Maré nytt oppositionsråd för moderaterna. Ingvar Carlsson hade avgått som statsminister och efterträtts av Carl Bildt. Sveriges ekonomi var minst sagt i en enda röra vilket också påverkade Gävle kommuns ekonomi.

Anställningsstopp och sparbeting, som resulterade i nedskärningar enligt osthyvelprincipen, var socialdemokraternas medicin. Man hade ju egen majoritet sedan länge och kunde styra och ställa utan att fråga andra partier. För att få ekonomin i balans bildades Gävle stadshus AB som sedan i sin tur köpte Gavlegårdarna och Gävle Energi av kommunen.
Några pengar att betala med hade inte det nya bolaget utan man fick låna av kommunen. Men på pappret hade kommunen fått balans i sin ekonomi. Under mandatperioden satt jag också i byggnadsnämnden och Hyresbostäder som ju senare gick ihop med Gavlegårdarna.
Mandatperioden 1994–98 började lugnt men några skandaler som drabbade Håkan Vestlund hårt fick honom att avgå och Eva Gillström blev ny ordförande i kommunstyrelsen. Vårt konserthus kom då till tack vare Eva och ett nytt badhus på Fjärran Höjder måste till för att göra detta möjligt.
Jag satt i styrelsen för Gävle Energi där Britt Kjellin var ordförande och Erik Danvert vd. Värmeverket Johannes byggdes efter många turer och bolaget fick en starkare förhandlingssits när man skulle prisförhandla med Karskär Energi.

sade vårt oppositionsråd, Gunilla de Marè, att hon inte önskade sitta kvar under den kommande mandatperioden. Jag veckopendlade då sedan några år till mitt jobb på AssiDomän i Stockholm. Gunilla frågade mig om jag var intresserad av att kandidera som oppositionsråd.
Till en början var jag lite tveksam att hoppa på ett uppdrag som politiker på heltid. Valet kom och gick hyfsat bra för moderaterna i Gävle. Veckopendlandet var jobbigt och mitt arbete i Stockholm ett tråkigt stabsjobb. Jag kontaktade Gunilla och frågade om partiet hade någon kandidat och svaret blev ja – Björn Frankson.
Nu återstod det att bli vald och efter utfrågningar av en rekryteringsgrupp och i nästa steg inför fullmäktigegruppen blev jag nominerad som moderaternas oppositionsråd. Jag tillträdde 1 januari 1999.
Valresultatet i Gävle var lite av en sensation. Socialdemokraterna tappade 10 mandat, från 34 till 24 och förlorade därmed egen majoritet för första gången sedan kommun-sammanslagningen.
Orsaken till detta var skandaler inom s-partiet och tre av fyra tidigare kommunalråd hade plockats bort från valsedlarna.

blev Mats Ågren som efterträdde Eva Gillström och nytt kommunalråd Lena Andreasson s. Vänsterpartiet med Pernilla Zethraeus hade fördubblat sina mandat från 5 till 10.
Nya oppositionsråd var Erling Öhman företrädande kd, som blev ett nytt parti i fullmäktige med 5 mandat, och jag för m med 14 mandat. Kenth Lövgren fp, Urban Sjölander c och Ylva Bandmann mp satt kvar sedan föregående mandatperiod.
Genom valsamverkan med Vänsterpartiet hade sociademokraterna majoritet men den var bräcklig då de båda vänsterpartierna inte var överens i många frågor. Ågren införde därför en beredning där jag ingick som representant för det största oppositionspartiet tillsammans med de tre kommunalråden. En gång i veckan hade vi beredning och för det mesta var det inga problem då s och v var överens.
De gånger då s och v inte var överens kunde Mats Ågren vända sig till mig och jag kunde nästan alltid säga att den borgerliga gruppen eller åtminstone vi moderater kunde stödja s.
När vi inte kunde det blev ärendet återremitterat och ibland begravt.
Björn Frankson
Nästa avsnitt: Oro i omsorgsnämnden

Mer läsning

Annons